Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
vad det innebär att ”lägga rost” (i ett
bryggkar), det är att underskatta nutidens
bygg-karlar men överskatta dess inte längre
bryggande husmödrar. Gunnar Ekelöf
AV PIONJÄRERNAS SLÄKT
Lydia Wahlström: Trotsig och för sagd. Mitt
livs minnen. Natur och Kultur
1949. 13:—.
Att vara Lydia Wahlströms opponent är ett
hedrande uppdrag (och dessutom ett nedärvt)
men inte ett lätt, eftersom hon med samma
nytra och vitala självfallenhet rör sig på en
rad kulturområden och eftersom hon är
förkrossande väl dokumenterad. Nu får som
bekant en opponent aldrig vara nöjd, och han
kan då från början konstatera, att
författarinnan byggt sina memoarer på ett omfattande
material av dagböcker och brev, som hon
visserligen genomlyser med ralj ant sj älvironi men
ändå varit lite för road av, lite för förälskad
uti för att nännas beskära det tillräckligt hårt.
Läsaren kan ibland känna sig nära att drunkna
i myllret av detaljer, och säkert är, att boken
kunnat vara strängare sovrad, klarare
disponerad, mindre snakkesalig, men den hade
knappast kunnat vara rikare, allsidigare, mer
vittomspännande. Lydia Wahlström har lyckan
att kunna se tillbaka på ett fruktbärande och
omväxlande liv i den svenska kulturens tjänst
som historiker och religionsforskare, pedagog
och publicist, resetalare och romanförfattare,
rösträttskvinna och politiker. Överallt tycks
hon ha gått fram med samma högspända
energi, samma stridbara intelligens och samma
oförfärade mod, men hon gör ingen hemlighet
av att hon ofta förivrat sig, ofta farit fram som
ett blindstyre och därigenom ådragit både sig
själv och andra sveda och värk. Den oroliga
nervmänniskan blir ju inte lugnare med åren,
inte mindre benägen att vända taggarna utåt,
därest hon inte förunnas att vila ut och finna
ro i den naturliga och ostörda
känslobindningen vid en annan människa. Såtillvida går
det en strimma av tragik genom Lydia
Wahlströms liksom genom varje ensamståendes
levnad. Därtill har kommit den oförbrukade
moderlighet, som har slagit över i
skolföreståndarinnans växande benägenhet att ta sig an,
spela välgörare och förmyndare mot utvalda
elever, vilket också har lett till smärtsamma
konflikter. Författarinnan har berättat härom
med avväpnande ärlighet, och även motsatsen
har inträffat: hon har i sin tur blivit föremål
för skolflickssvärmerier, som visat sig
olyckliga för vederbörande själva.
Vad Lydia Wahlström berättar om sina
uppväxt- och ungdomsår, bekräftar den tidigare
gjorda erfarenheten, att de framstående
kvinnorna i hennes pionjärgeneration ofta har vuxit
upp som pojkflickor, föga intresserade av
sådana lekar som av ålder anses kvinnliga, med
en aldrig tillfredsställd hunger efter moderlig
ömhet och med en bundenhet vid fadern och
en önskan att gå i hans fotspår, som verkat
bestämmande för yrkesvalet. Det trots, som
omnämnes i bokens titel, är inte svårt att få
korn på; det hör ihop med den kvinnliga
självhävdelsens problem i det oscariska
manssamhället, där nittiotalets uppsalastudentskor hade
heta duster att utkämpa med änkeprostinnor
och inackorderingstanter för att få umgås
otvunget och utan övervakning med sina
manliga kamrater. Skvallret härom kunde antaga
de gemenaste former, sprida sig ända till
Akademische Blätter i Lepzig och där
framkalla dementier både från universitetets rektor
och från studentkårens ordförande, Nathan
Söderblom. Den berättigade känslan av egen
intellektuell överlägsenhet i jämförelse med
många manliga kamrater har, naturligt nog,
drivit feminismen i höjden hos Lydia
Wahlström; som något självklart utgår hon från att
hon och hennes systrar var ”personligheter”,
och typisk för henne är en syrlig kvickhet som
den, att ett visst äktenskap var lyckligt,
eftersom hustrun var så pass underlägsen i
intellektuellt avseende att hon oreserverat kunde
beundra sin man. Men hon kan också slå över,
som då hon med grov förenkling förklarar
Strindbergs kvinnoförakt ur hans föregivna
känsla av mindrevärde inför dugliga kvinnor,
främst då hans första hustru! Som bekant var
Siri von Essen en mycket slätstruken
skådespelerska, som först genom Strindberg fick
några chanser på scenen, och man ska nog
vara ett stycke färgblind för att förbise, att
Strindbergs kvinnohat främst härflöt ur
bundenhet vid minnet av modern och ur det
sexuella beroendet av kvinnor, som inte tålde
jämförelsen med denna förskönade idealbild.
I den vevan kan ett par andra små konstigheter
noteras. Att Georg Brändes skulle vara
medskyldig till biskop Einar Billings förakt för
kvinnor och för Amerika, förefaller minst sagt
osannolikt, och att Karin Boye skulle ha saknat
humor är svårt att förstå för den som i hennes
303
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
