Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
sällskap avlyssnat Hjalmar Bergmans och
Rutger Sernanders timslånga bordssamtal om
kräftfisket i Närke — efter mer än tjugu år
ser jag ännu hennes mörka ögon stråla av roat
skalkeri.
Mer invecklat är det att få fatt i den
för-sagdhet som också finns med i memoarernas
titel, men som på ett egendomligt sätt motsäges
av försäkringen, att hon själv aldrig erfarit
några hämningar (sid. 76). Dock råder det
väl inget tvivel om att försagdheten är att söka
på det emotionella området. Det kvinnliga
känslolivet har tydligen vaknat mycket sent hos
den som från barndomen och långt upp i
studieåren var tvungen att med näbbar och klor
hävda sig i poj klekar och i tävlan med manliga
kamrater, och då det slutligen blommade upp
var det betingat av intelligensbeundran och
faderskomplex. Först långt senare säger sig
Lydia Wahlström ha insett den rätta arten av
sina känslor för Harald Hjärne, den älskade
och beundrade läraren, och när hon längre
fram i livet skrev romanen härom, hade hon
kostymerat om honom så att bokens titel blev
”Sin fars dotter”. Hennes andra roman,
”Daniel Malmbrink”, vars manliga prästgestalt blev
så omdiskuterad och föremål för så många
gissningar, var också självbiografisk, och
huvudfiguren var hon själv utklädd till man. Vid
sidan av den intellektuella lidelsen och den
religiösa ådran hos prästdottern från
Västmanland har det också funnits en lyriskt-romantisk,
som kom till uttryck i romanerna men som
också har färglagt hennes
vänskapsförbindelser. Det hör troligen ihop med hennes sent
frigjorda känsloliv, att dessa livet igenom
bevarat en svärmiskt-j uvenil karaktär såtillvida
som de varit exklusiva, inmängda med
svartsjuka, äganderättskänslor och känslor av skuld
och otrohet mot andra vänner samt haft mer
eller mindre krisartade förlopp, fått tycke av
maktkamp och ofta mynnat ut i en brytning.
För den naturligt mognade och avbalanserade
människan är det ju sjävfallet att samtidigt ha
ett flertal vänner utan att det medför
komplikationer som de antydda och som snarast hör
ihop med erotiska förbindelser, men även här
röjer sig den uppdämda och splittrade
vitalitetens tragik.
Lydia Wahlström själv, sådan man får
försöka att konstruera fram hennes bild ur
memoarerna, ur vad de indirekt berättar och ur
de glimtar hon ger av sitt innersta, är avgjort
bokens mest fascinerande gestalt. Det hindrar
inte att den också innehåller en rad andra
fängslande porträttskisser, främst av Hjärne,
Söderblom och Klara Johanson, inblickar i ett
stort antal skiftande miljöer och kulturkretsar
samt inte minst en mängd dråpliga
skolhisto-rier. För varje bildad svensk, som intresserar
sig för vad sig i riket tilldragit under de senaste
femtio åren, bör den utgöra en sannskyldig
guldgruva. Holger Ahlenius
OM RILKE OCH HESSE
Käte Hamburger: Rainer Maria Rilke.
Ver-dandis småskrifter nr 499. Bonniers
1950. 2:05.
Hans Levander: Hermann Hesse. Verdandis
småskrifter nr 498. Bonniers
1950. 2:05.
Det är inte några i vanlig mening
avundsvärda uppgifter som doktorerna Käte
Hamburger och Hans Levander har haft när de
ställts inför problemet att i var sin
Verdandi-skrift teckna de väsentliga dragen i Rainer
Maria Rilkes och Hermann Hesses diktning.
Om Rilke och Hesse gäller att de inte bara är
stora författare utan också invecklade sådana.
Hos båda möter komplikationer av det slag
som lätt kan förgrovas till oigenkännlighet men
svårligen utredas fullt tillfredsställande på
sextio små sidor. Det är ju cruxet med detta
format att det förutsätter en bredare
behandling än den essayistiska, samtidigt som det
lägger effektiva hinder i vägen för en
någorlunda jämn fördjupning. Om den saken hålls
i minnet kan man inte säga annat än att de
båda författarna har klarat problemet
överlägset.
Djärvast har Käte Hamburger gått tillväga.
Hon har sopat ut praktiskt taget allt biografiskt
stoff (på grund av ett förbiseende, troligen,
också diktarens dödsår) och behandlat den
tidigare produktionen så koncentrerat att hon
i gengäld kunnat ägna nästan halva skriften
åt de sena huvudverken, Duino-elegierna och
Orfeussonetterna. Det är säkert ett riktigt
grepp, särskilt som det inte har fört med sig
en direkt styvmoderlig behandling av vare sig
”Das Stundenbuch”, ”Malte Laurids Brigge”
eller ”Neue Gedichte”; tvärtom har Käte
Hamburger — på något besynnerligt vis — fått med
inte bara en idémässig bak- eller förgrund utan
också flera konkreta detalj karakteristiker.
Tyngdpunkten vilar, som sagt, dock på
kommentaren till elegierna och sonetterna, som i
jämförelse med många utläggningar på
dikta
304
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
