Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
stark bergslagsbonde som efter att ha tagit
storbergsmannens fogde i upptuktelse inte har
något annat val än att döma sig själv fredlös.
Vidare förekommer i sammanhanget bl. a. en
budkavle, en quisling, en skogstjuv och en
bygdehora. Upplösningen avviker däremot
från Mobergs och kännetecknas av en mer
handgripligt utförd tand-för-tand-moral;
storbergsmannen blir ömkligen strypt av den
gruvarbetare han låtit hudflänga till vanvett för
några stulna rovors skull. Den flödande
uppfinningsförmågan tycks således inte vara
Nordenstrands starka sida, och som helhet lider
denna debutroman av tämligen svårartad
anemi. I rättvisans namn antecknar man att
den museala sakkunskapen verkar sprickfri,
att spöslitningsscenen har ett slags strävt
lakonisk vittnesgillhet, att dialogen är mindre
arkaiserande än fruktat, och att
naturskildringen röjer ett visst sinne för vildmarkens
dagrar, ljud och dofter, även om man kanske
skulle ha önskat att de riktiga instinkterna
finslipats lite mer i artistiskt hänseende. Som
historisk roman ligger ”Järnhunger”
någonstans mitt emellan Vilhelm Moberg och salig
C. Aug. Cederborg. Den sinnliga kärlek som
utportioneras är inte eldigare än att romanen
med fördel kunde ha getts ut som ungdomsbok.
Per Erik Wahlund
Sven O. Bergkvist: Vandring till Ljusbacken.
Bonniers 1950. 5: 50.
Sven O. Bergkvist har åstadkommit en
romandebut på något över hundra sidor, dvs.
det är författaren själv som envisas med att
på försättsbladet signalera ”roman”, och om
man (han) så vill, kan ju det gå för sig. Som
debutprestation är ”Vandring till Ljusbacken”
ett gott prov på vad en ung människa kan
prestera om han har upplevelsematerial och
den rätta uttryckshettan. Att boken kommit till
under en tid av starkt tvång att avbörda sig
väsentligheter förefaller uppenbart. Ljusbacken
är i romanen ett sanatorium vid sidan om
vägen och i annan luft än den man andas nere
i dalens lummighet med fåglar och älskande
människor. Men patienterna i de kallvita
salarna har var och en sitt varsamma drömliv,
starkast framträdande hos romanens
nyckelgestalt, i vars blickpunkt alla dagrar och
skuggor fångas in. Det blir en om inte så rikt
nyanserad så i varje fall envetet syftande
san-ningsmålning av realiteter, och det allvar som
river ner varje försök att veckla ut blommiga
gardiner imponerar genom sin vilja till
klar
blick. Huvudpersonen, Erik Hansson, vill dröja
kvar nere vid avtagsvägen, kommunikationen
med det liv som försummades. ”När jag ägde
livet, då brydde jag mej aldrig om det. Då
sprang j ag förbi blommorna och hade inte lärt
mej att andas ...” Uppe på Ljusbacken samlar
de vita huslängorna till sig allt ljus från dalen
— som en första station bortom livet för dem
som inte glömt hur det känns att gå i gräs;
för de övriga, flertalet, blir Ljusbacken en
resignationens inte utan förbehåll fridsamma ort
i ett ljus som blir mera svårnått. Vandringen
dit upp blir en väg utan kompromisser. ”När
ska vi lära oss att det kan blomma hos mänskor
som lever så här på sidan?” lyder en av
replikerna med syftning på det behov av kärlek
och mänsklig värme som finns också i den
djupaste underkastelsen. Som budskap bär detta
kanske inte så långt över det självklaras gräns
men som självdeklaration och rapport om
tillstånd och sinnelag duger det gott. Och det
blir en rapport som inte förfelar att göra
verkan. Carl Magnus von Seth
Eric Williams: Trähästen. Översättning av
Gunnar Frösell. Lindqvists 1950. 12:50.
”Engelsmännen”, säger fransmannen
Mau-rois, ”tycker mycket om att tala nedsättande
om intellektuell utbildning i skolorna, men de
gör det gärna med citat från Herodotos och
Xenofon.” Med ett citat ur ”Odyssén” var det
också som tre engelsmän lyckades klara sig ut
ur ett tyskt fångläger år 1943. De byggde
nämligen en trähäst, närmare bestämt en
gymnastikplint av trä, och med den som camouflage
grävde de sig ut under taggtråden. En av dem,
kapten Eric Williams, beskrev efter freden
deras utbrytning och flykt till England via
Danmark och Sverige i en bok som nu på
svenska ser ut att gå åt lika fort som
”Kon-Tiki”. Liksom den sistnämnda förenar
”Trähästen” sanningsenlighet och osannolikhet på
ett högst förbryllande sätt. Författaren har inte
mildrat någondera. Alla fakta är i detalj
riktiga, utom vissa namn och personliga
förhållanden; och det finns inget försök att svepa in
historien i någon thrillerromantik, som skulle
göra det lättare att svälja den. Fånglägret är
varken så fasansfullt eller heroiskt som
omvärlden brukar föreställa sig, och flyktingarna
har mer sagolik tur och mer meningslös otur
än någon filmregissör skulle våga erbjuda åt
sin publik. Det mest halsbrytande äventyret
från andra världskriget berättas i en lugn och
flåsfri ton, utan några som helst litterära
konst
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
