Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
av
HARRY SCHEIN
Återigen en händelserik filmmånad med två
gamla och två nya ljus i toppen och en hel del
acceptabla därunder. Till de gamla ljusen
hör främst Marcel Carnés ”Paradisets barn”
och en ännu äldre film med bröderna Marx,
”Fyra fula fiskar”, som bägge haft
nypremiärer i Stockholm.
”Paradisets barn” hör även i sin svenska,
nerklippta version till de filmer som lyckas
hålla sina positioner med åren, som inte bara
tål utan fordrar att ses om, inbjudande till
givande upptäcktsfärder i sin konstfulla
vävnad av fint nyanserade motiv. ”Paradisets
barn” är Carnés antitetiska pol till hans andra
mästerverk, ”Nattens portar”, vars stränga,
klassiska slutenhet i rum och tid kontrasterar
mot de vemodigt lekande pastischerna, de
skenbart oorganiserade masscenerna i ”Paradisets
barn”. I det ena fallet en aktiv, krampaktigt
medveten, formgivande kameraföring, i det
andra fallet en nästan oavsiktlig inregistrering
av en verklighets kaleidoskopiska totalitet, ett
visserligen godmodigt men innerst inne ändå
oengagerat avlyssnande och återgivande av
livet.
Och genom verklighetsplanets
människomyl-ler söker de ensamma fly från sin ensamhet.
Där irrar Pierrot, i oförglömlig pantomimisk
tolkning av Jean Louis Barrault och hans
tillbedda Columbine, Arletty, vars mogna
mona-lisaleende vägrar svara på frågan om brunnar
är bottenlösa eller bara sinade.
Marxfilmen, som jag nu såg för första
Någonstans i Europa. Manus och regi: Géza
Rad-vanyi. Prod.: Läszlo Szirtes.
I hemligt uppdrag. Manus: Arthur Laurents. Regi:
Mark Robson. Prod.: Screen Plays Productions/
United Artists.
En gangsters liv. Manus efter F. Scott Fitzgeralds
roman ”Den store Gatsby” av Cyril Hume och
Richard Maibaum. Regi: Elliott Nugent.
Para-mount.
Flickfängelset. Manus och regi: Julien Duvivier.
Regina.
Det syndiga värdshuset. Manus och regi:
Marc-Gilbert Sauvajon. Arianefilm.
Flicka och hyacinter. Manus och regi: Hasse
Ekman. Terrafilm.
gången, är lika intrycksmättad som
”Paradisets barn”, fast intrycken är av annat slag.
Sedan länge har man varit på det klara med
att bröderna Marx tillhör filmens intellektuella
elit, i all sin nihilistiska känslolöshet
visserligen inte lika gripande som Chaplin, men i sin
brist på sentimentalitet och tematisk
likformighet betydligt mera njutbara.
Den här speciella filmen har ännu mindre
handling och är ännu roligare än de sedan
följande ”skandalerna” på operan, på cirkus
och i vilda västern. I sin struktur liknar den
väl närmast ”Den galopperande flugan”, fast
dess satiriska uddar givetvis har en överlägsen
skärpa. De är surrealistiska torpeder, laddade
med karikatyrens maximala gift. Skottavlorna
är uppsatta på de flesta heliga och profana
platser inom politikens, religionens, filmens,
sedlighetens och operettens (för att nämna ett
ytterst litet fåtal) domäner. Det är möjligt att
filmens krigsparodi numera kan förefalla
smaklös, men världen såg annorlunda på saken
i början av trettitalet, då associationerna till
Hitler mera hade med mustascher att göra än
med Buchenwald.
Bland nya filmer finns det som sagt två,
som förtj änar ett intresse utöver det sedvanliga.
Det är den amerikanska krigsfilmen ”1
hemligt uppdrag” och den ungerska ”Någonstans
i Europa”, även den inspelad med kriget som
omedelbar bakgrund och kanske den mest
glädjande överraskningen, dels därför att man från
Ungern mest är van att se till galenskap
passionerade gardesofficerare kyssa eteriska
ungerskor till toner från pustans vilda
wiener-valser, dels därför att öststaternas
filmproduktion på några tjeckiska undantag när under
senare år inte väckt större intresse, en
uppfattning som kanske är orättvis (att döma av
en initierad, välgörande objektiv artikel av
Robin Hood i Biograjbladet för några
månader sen) och inte opåverkad av dagskritikens
skandalöst tendentiösa recensioner.
Den här filmen behandlar i levande episk
form de ”vilda barnens” problem, ett av
kri
309
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
