Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
gets grymmaste bifenomen. Platsen är Ungern
men filmens allmängiltiga namn täcker till
fullo ämnets geografiska räckvidd.
Ett tjugutal ungar ur utbombade hem, utan
anhöriga, från fem till tjugu år, sluter sig
samman till ett av de otaliga band som härjar på
landsbygden, gör vägarna osäkra, plundrar
gårdar och lever ut den nävrättsfrihet till
vilken de som krigets offer tvingats av de vuxnas
värld. Så småningom kommer de till en
slottsruin där en gammal dirigent lär dem att det
sociala ansvaret inte bara kan leva sida vid
sida med friheten utan att det till och med
utgör dess väsentligaste förutsättning. När den
nazistiska polisen och hämndlystna bönder vill
sätta fast ligan inleder de ett framgångsrikt
försvar för slottsruinen, deras nya hem,
symbolen för deras nya frihet under ansvar.
I slutscenerna finns det starkt patetiska
moment, ibland med snudd på pekoral.
Marsel-jäsen tjänstgör här som frihetskänslans enda
yttre plattform, på vilken den gamle
dirigenten som vältalig humanitetsapostel strör
magnetiska visdomsord kring sig och ordnar allt
som en kommunistisk jultomte. Sånt kan man
tänka när man efter föreställningen kommit ut
på Östermalmstorg, men den som vet något
om Ungern före kriget borde vara den förste
att medge att det som är pekoral i Stockholm
kan vara väsentligt kända sanningar i
Budapest.
Regissören Géza Radvånyi har tidigare gjort
sig känd som begåvad bildberättare med
tonvikt på stumfilmsteknik. Det märks här, i
synnerhet i början, där olika aspekter av det
moderna krigets yttringar bildar upptakten och
bakgrunden till den efterföljande berättelsen,
presenterade i uppskakande bildsekvenser med
virtuos skicklighet. Som kriget självt
balanserar filmen på gränsen mellan verklighet och
mardröm, mellan realism och surrealism,
mellan sanningen och dess kusliga spegelbild.
Fantastiskt är avsnittet i det övergivna,
brinnande tivolit, med stelnade gunghästar och en
tom orörlig karusell, med spöktåget som fått
liv, med lågor som smälter ner en vaxfigur
med hitlermustasch och det smältande mörka
håret som vanställer det bleka ansiktet till en
skrämmande symbol för krigets destruktivitet.
Det finns andra avsnitt i filmen som i delikat
artisteri och raffinerad bildkonst måste räknas
till filmteknikens mera minnesvärda skapelser.
Episoden kring en våldtäkt t. ex. är kusligt
utmej siad med symboliska omvägar, fast tyvärr
avslutad aningen för patetiskt när flickan, med
ett bröst dekorativt uttittande genom den
sönderrivna blusen, skjuter våldsmannen.
I flertalet av barnen har Radvånyi haft
ypperligt råmaterial till skådespelarämnen och
med varsamma händer har han format det till
oförglömliga rollprestationer, trots all
primi-tivitet och kollektivism strängt
individualiserade. Även fotot av det mjuka, sömniga
ungerska landskapet med dess växelspel av
sol-dränkta oändlighetsvisioner och skogsdungars
gallerspel av skuggor bidrar till filmens höga
artistiska standard.
Vad spelar det då för roll om denna film
råkat bli inspelad bakom järnridån? Den må
gärna ha kommit från Spanien, Hollywood
eller månen, men i alla händelser torde man
knappast rädda demokratin genom att tvivla
på dess brinnande fredskärlek och dess äkta
patos, elementära känslor som mig veterligen
inget land har patent på. Emellertid har allt
patos ofta drag av förenklande, skön- eller
svartmålande naivitet; så även här och det är
besvärande, men inte så mycket att man tvingas
bortse från denna films formella värden.
”1 hemligt uppdrag” är till det yttre en av
de många amerikanska krigsfilmer som
inspelats i trovärdig stillahavsmilj ö. Nu brukar det
ju om sådana filmer oftast heta att de vill
skildra den enskilda människan i kriget, men
lika väl som jag nu har glömt alla dessa
människoöden som hittills rullats upp på duken,
lika säker är jag att bilderna av denna films
huvudpersoner kommer att höra till den
holly-woodska filmhistoriens hederligaste och
enbart därför till de mest minnesvärda.
Filmen handlar om negerproblemet, med
kriget som i sak begränsad och i inre mening
tillfällig bakgrund. Och undret har skett.
Hollywood, som redan i ”Tyst
överenskommelse” och ”En droppe negerblod” på sitt
fruktansvärt snälla, slapphänt överslätande sätt
pysslat med rasfrågor, har producerat en film,
som inte bara relativt, för amerikanska
förhållanden, utan absolut allmängiltigt
presenterar negerproblemet och rasproblemet
överhuvudtaget i ett ljus, vars intellektuella och
moraliska glans nästan kan jämföras med det
bästa inom litteraturen på samma område.
Fem amerikanska frivilliga, däribland en
neger, ger sig ut på ett farligt uppdrag till en
av japanerna ockuperad ö. Negern utgör ett
främmande element som åstadkommer fler än
fyra spänningsmoment eftersom det även ger
upphov till inbördes spänningar bland de vita.
310
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
