Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
I samband med att hans bäste vän stupar blir
negern chockskadad, förlamad i minnet och i
benen. Han behandlas av en psykoanalytiker
med narkosyntes, vars värde inom
psykoanalysen antagligen är begränsad till just akuta
traumata av detta slag. Överhuvudtaget har j ag
aldrig på film sett den psykologiska
vetenskapen så vederhäftigt behandlad som här.
Analysen blottar i filmatiska återblickar inte
enbart det akuta traumats omedelbara
förutsättningar utan klargör också det mera
principiella inflytande som den amerikanske
negerns mänskliga undantagssituation för med
sig. Och det är just på detta ömtåliga plan
filmen måste placeras i särklass, i sin
imponerande förmåga att befria sig från alla
kvasi-humanistiska floskler och socialekonomiska
efterrationaliseringar och nå problemens kärna.
”1 hemligt uppdrag” visar att rasfrågans
centrala punkt är skuldkomplexen, offrets
omedvetna accepterande av omgivningens
ter-roriserande tryck blir en konstant, mer eller
mindre latent skuldkänsla. Samtidigt antyds
den för rasfrågan så säregna växelverkan
mellan jägaren och villebrådet, det alltmer
irriterande mönstret av grymhet, som kompenseras
i skuldkänslor, vilka i sin tur kompenseras
genom ökad grymhet osv., med resultatet att
hela grundvalen för umgänget mellan
människor av olika ras trots eventuell god vilj a ställs
på osäkerhetens och misstrons bristfälliga
plattform.
Filmen slutar inte naivt ljusblått;
analytikern är medveten om att allt för lite tid står
till hans förfogande, att det inte räcker med att
negern botats från förlamning och
minnesförlust. Men ändå får man en känsla av att negern
går starkare, mera tillitsfull tillbaka till livet.
Och detta är kanske fel, såtillvida att intrycket
gärna skapas att en intelligent analys kan klara
upp negerproblemet. Ett klart pessimistiskt,
gärna destruktivt slut hade nog varit mera
verkningsfullt, för rasproblemet är mindre en
angelägenhet mellan patient och läkare än
mellan offret och t. ex. biopubliken. Utanför
läkarens väntrum finns fortfarande en verklighet
som inte kan bemästras med psykoanalys, utan
endast med en organiserad massuppfostran, i
vilken just filmer av detta slag har sin största
betydelse. Och där gäller det kanske inte att
skapa tröst och förståelse utan indignation.
Eventuella farhågor att en idéfilm av detta
slag är tråkig, ofilmatisk, är helt oberättigade.
Den hittills okände regissören Mark Robson
har med hjälp av den utmärkte fotografen
Ro
bert de Grasse presterat ett spännande,
rytmiskt väl avvägt kvalitetsarbete som är värdigt
innehållet. Särskilt djungelscenerna med sin
kvävande atmosfär av ångestfylld osäkerhet,
av svett och moskitos, är i sin fuktiga
kompakthet starkt suggestiva.
Rollprestationerna är överlag förstklassiga
med negern James Edwards (namnet från en
oklar rollista) i täten, väl sekunderad av sina
fyra kamrater och den kanske något för
hurt-friske men intelligent utseende analytikern.
En annan amerikansk krigsfilm, ”På
främmande mark”, som har fått mycket god press,
har jag inte hunnit se, däremot är kanske ”En
gangsters liv”, efter F. Scott Fitzgeralds roman
”Den store Gatsby” av ett visst intresse.
Fitzgeralds litterära betydelse är trots
obestridliga stilistiska talanger inte överdrivet stor
men som tidsbarometer på det ”förtvivlat glada
tjugutalet” tycks han tilldra sig allt större och
inte oberättigat intresse. Numera har även
amerikanerna, som traditionsenligt skulle
forma framtiden med sina unga, starka
händer, gott och väl haft trettio år på sig för att
vänja sig vid allt obehagligare sanningar, men
på Fitzgeralds tid hade hemskheter ännu
nyhetens behag och det depraverade en
förtjusande fräschör som emellertid vid det här laget
vissnat till vardaglig atombombstristess.
Fitzgerald skildrar en livsstil av
sophistica-tion och understatements, av resignerade,
skarpt målade läppar och nonchalant
undertryckta tårar, av hektisk ångest i champagne
och fatalistisk trötthet i sängen. En atmosfär
som slutat att söka, accepterat det irrationella,
fylld av svikna löften; den skapade sin form
och formen sökte men fann aldrig sitt innehåll.
Därav också dess bristande intellektuella
hållfasthet, dess ibland besvärande romantik som,
att döma av publicerade utdrag ur en
kommande biografi om Fitzgerald, i hög grad
förkroppsligades hos honom. Från början
främmande för storstaden kompenserade han sina
sociala mindervärdeskänslor i ambitionen att
vara mera rojalistisk än kungen själv, mera
hårdkokt och utsvävande än hans egna och
andras romanfigurer. Detta resulterade i en
säregen psykologisk situation; han blev ett
slags dubbeleklektiker som först levde efter
litterära jargong-ideal för att därefter
littera-tisera sin egen livsform.
Hans bästa och mest typiska roman, ”Den
store Gatsby”, har nu under det missledande
namnet ”En gangsters liv” blivit film, med
311
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
