Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
Alan Ladd som Gatsby och den mycket
begåvade men här felinstruerat mähäiga Betty Field
som Daisy, Gatsbys ungdomskärlek. Filmen är
i de flesta avseenden mycket pietetsfull mot
romanen och avslöjar därmed dess inneboende
svagheter. Skeendet på det inre planet, som i
boken antyds med den vibrerande jargongens
resonans och de outtalade orden som
möjligheternas bakgrund, framstår i filmen i all sin
tomhet och brist på förnuftigt utmejslat
verklighetsunderlag. Den yttre handlingen räcker
tyvärr inte till och därför blir filmen med
nödvändighet uttunnad av longörer samtidigt som
grundillusionernas suggestivitet minskar.
Spelet är genomgående av hög klass och
särskilt glädjande är att Alan Ladd visar sig
kunna annat än att slå folk på käften fast han
även här beretts tillfälle att demonstrera denna
sin speciella färdighet.
Högst lever dock filmen på sin säregna
miljöskildring, i synnerhet i
inledningssekven-sen, som med några expressiva montager anger
tidens spända rytm och livsideal. Så där på
avstånd torde man heller inte ta nämnvärd
skada av innehållets speciella romantik; när
äldre generationer drömmer om det glada
åtti-talets plyschsoffor, cancan och punsch må det
vara oss tillåtet att le välvilligt vid tanken på
barstolar, new orleansj azz och prohibitionsgin,
att vara generösa och gärna sentimentala mot
tjugutalets charmerande, bottenlöst desperata
människor, som visserligen inte lyckades bota
ett århundrade med okyskhet men som kanske
hade kul när de försökte.
Två franska filmer hör vidare till den mera
sevärda genren, nämligen Julien Duviviers
”Flickfängelset” och Marc-Gilbert Sauvajous
”Det syndiga värdshuset”.
Duvivier-filmerna har som bekant sina
karakteristiska attraktionsmoment i skickliga
varianter av mästarens omtalade destruktivism,
som uttrycks utan alltför besvärande åthävor,
med artistiskt välavvägda medel.
”Flickfängelset” skildrar en
korrektions-anstalt för unga flickor. I en atmosfär av
instängd, isolerad kvinnlighet, av mer eller
mindre svagt kamouflerad könshunger härskar
en sadistisk medelålders ungmö över flickor,
vars kroppar ännu inte resignerat och vars
mentala motståndskraft hämtar sin näring ur
medvetandet om deras biologiska
överlägsenhet.
Flickornas romantiska grundkänslor är dock
inkapslade i hårda skal av depraverande
erfa
renheter i de sociala bottenskikten. Först när
en ung kamrat dyker upp och hennes berättelse
om sin absoluta kärlek visar sig sann, lockas
romantiken fram i drastiska solidaritetsuttryck
som så småningom tar form i en
palatsrevolution och flyktförsök. Och här kommer som sens
moral en Duvivier special: två flickor flyr, en
livstidsdömd politisk mörderska av god familj
som begagnar friheten till att ta livet av sig,
och den unga älskande flickan tillsammans
med sin pojkvän, även hon av dagskritiken att
döma död på slutet, fast j ag nog tyckte att hon
rörde på sig litet strax innan det blev ljust i
salongen.
Duviviers storhet ligger nu minst av allt i
hans illusionsfria (?) syn på tillvarons dj
ävul-skap. Han är först och främst en lyriskt
begåvad filmregissör i ordets egentliga bemärkelse,
en trollkonstnär som kan få liv i ett
statistkollektiv, som älskar masscenernas opersonliga
dynamik, som fascineras av grandiosa
undergångsstämningar och naturkatastrofer och t. ex.
i denna film arrangerar en översvämning som
till och med Cecil B. de Mille skulle kunna bli
avundsjuk på. Guy Rebillys delikata
landskapsbilder ur höstens disiga ödslighet
ackompanjerar inte bara påståendet att döden är
fängelsets enda alternativ utan får ett eget liv
av motiviskt oberoende valörer med högt
estetiskt värde.
Filmen är således i allra högsta grad sevärd,
även om den inte är i klass med Duviviers
tidigare produktion, främst Gabin-filmerna,
”Drömmarnas vals” och ”Panik”.
Den andra franska filmen, ”Det syndiga
värdshuset”, är en anspråkslös bagatell, ett
slags blandning av fars och detektivfilm, varav
det första elementet är mera tilltalande än det
andra som förstörs av det otroligt odrägligt
överdrivna spel som presteras av den geniale
privatdetektiven (Pierre Blanchar, en aktör,
vars korsett inte lyckas dölja hans för don
juanrollen alltför höga ålder).
Men filmen är rolig, ibland mycket
spirituell, ibland bara underhållande med den
hjärtlöshet som utgör den franska komedins
speciella charm. Några filmtricks ger den en
extra dragningskraft, t. ex. den originella
spelöppningen, den fantasifullt kvicka
ljudbehandlingen under rättegången, den dråpligt tafatta
nakendansösen och den visuellt inte poänglösa
situationskomiken, bland annat i ett generöst
upplagt krogslagsmål.
312
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
