Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Harry Schein: Filmkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FILMKRÖNIKA
Den svenska filmvåren tycks arta sig rätt
händelselöst. ”Singoalla” kallas numera av
elaka människor för ”Tok-Erland i
Blåbärsskogen” (på engelska ”The Wind is My
Lover”) och den bergmanska glädjen gick på
premiärbiografen ett glädjelöst öde till mötes.
Gösta Werners film ”Två trappor över gården”
har, när detta skrivs, ännu inte haft sin premiär
och Hampe Faustmans ”Restaurang Intim” var
en stor besvikelse, misslyckad till och med i
miljöskildringen, som man ändå hade väntat
sig något av. Och så är det i stort sett endast
Hasse Ekmans omdiskuterade ”Flicka och
hyacinter” kvar.
Alltsomoftast har man i Ekmans mera
allvarligt syftande filmer reagerat mot den
schablonmässiga avrundningen av problemen, mot
oförmågan att skapa djup, svarande mot de
stora blanka ytorna. Eftersom ingen kan
förneka Ekmans habilitet och yrkesskicklighet har
många därför önskat att han skulle samarbeta
med en verklig författare, i stånd att ge hans
filmer ett hållfast underlag. Ingenting kunde
vara mera felaktigt än detta.
Som ingen i Sverige och få någon
annanstans har nämligen Ekman den för film så
nödvändiga begåvningen att berätta i bilder.
Det är mycket svårt att göra sådant osökt med
andras kanske väsensskilda manuskript (och
de måste bli väsensskilda om en skicklig
författare står för dem), men det är betydligt
enklare och därför också mera verkningsfullt
om hela filmen redan från början tänkts i
bilder. Detta skänker hans filmer en formell
harmonisk helhet, en mjuk, vältalig rytm och en
spiritualitet som bärs upp av ett minimum av
ord och ett maximum av till ramen hörande
visuell berättelsefantasi. Starkast kommer detta
till uttryck i hans senaste film, ”Flicka och
hyacinter”, även om inledningsavsnittet, i all
sin ”filmiskhet”, är för medvetet, för ingmar
bergmanskt chockerande, och därmed bryter
mot filmens för övrigt mera osökt naturliga
berättarteknik. Härvid tänker jag fortfarande
mera scentekniskt formellt än på filmen som
helhet, eftersom den till komposition och
innehåll är en konstruktion på ett måttbeställt
skrivbord, långsökt och psykologiskt
osam-manhängande, ihåligt hänsynslös, klädd i
nylonstrumpor och sidenhandskar.
En flicka som läser Edith Södergran (Ekman
har en sympatisk benägenhet att vilj a hålla sig
up to date med kulturen) tar livet av sig och
en författare undersöker varför. I återblickar
rullas flickans bakgrund upp som en
tillmötes
gående röd matta vilken i en anekdotisk poäng
slutar nånstans i närheten av homosexualitet.
Det är inte bara möjligt utan även sannolikt att
sambandet mellan många sj älvmord och
homosexualitet är större än man föreställer sig. Men
vi övertygas inte av just denna flickas
homosexualitet, den kommer först på slutet som svar
på ett slags rolig gåta, som en chock, vilket är
bra berättartekniskt men organiskt sett ändå
inte mera än en chock, oväntad, men oväntad
med rätta.
Ekman har också på ett mera allmänt plan
tagit upp frågan om människornas ensamhet
men tyvärr koncentrerat sig på dess
bokstavligt fysiska variant i stället för dess mera
intressanta och viktigare psykiska problematik.
Nu blir det litet svårt att tro på ensamheten
hos en flicka som ser ut som Eva Henning. Hon
är pianist på en stockholmsbar och räddas
tillfälligt ur sin ensamhet av en kroggäst, en
ensam och full målare. För min del tror jag att
en bar i Stockholm med Eva Henning som
pianist kunde upphöra med serveringen och
ändå vara smockfull av både män och kvinnor,
villiga att dela pianistens fysiska ensamhet.
Förhållandet med målaren håller inte därför
att han på grund av hennes uppoffrande
kärlek blir nykterist och i samband därmed
visserligen mycket lycklig men inte längre i stånd
att måla bra. Ett ingalunda nytt men därför
inte mindre felaktigt bidrag till frågan om
konstnären och spriten.
Skådespelarprestationerna är genomgående
förstklassiga. Eva Henning har redan nämnts;
hon har inte bara utseendet för sig utan
tydligen även en andlig plasticitet som gör henne
till en betydande artist, dessutom en grace i
rörelsernas svala passivitet och en uppkäftig,
indolent hj älplöshet i blicken som kan få vilken
karl som helst att hysa moderskänslor för
henne. Anders Ek som den försupne målaren
gör rollen nästan trovärdig, vilket är en mycket
remarkabel prestation och Ulf Palme och
Birgit Tengroth som författaren och hans hustru
spelar sobert och intelligent som vanligt. Bäst
är dock Karl-Arne Holmsten som bortskämd
schlagersångare och kvinnoförförare. Hans
repliker är praktmönster, de enda verkligt äkta
i filmen, med Hasse Ekmans enligt egen
uppgift speciella miljökännedom hämtade direkt
från Cecils bar.
Göran Strindbergs känsligt diskreta men
samtidigt originella och verkningsfulla foto
bidrar till den trivsel man ändå känner inför
de flesta av Ekmans filmer.
313
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
