Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - April. N:r 4 - Notiser - In memoriam: Heinrich Mann
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IN ME MORI AM
poem, där nordisk, klassisk och kristen mytologi
flätats samman till ett färggrant och stundom mycket
besynnerligt mönster. En grekisk flicka, som döpts till
Selma efter den svenska författarinnan, sitter och
tecknar i skuggan av Parthenon och får i ett tillstånd av
dröm och visionär extas kontakt med Yggdrasil,
världsträdet, under vars grenar andens heroer Homeros,
Pindaros, Dante, Goethe, Shakespeare, ”George
Stiern-hielm et sa bien-aimée Selma Lagerlöf” njuter
empy-réens vila. Utöver dessa möter man även Wotan,
Heim-dal, Balder och Luther samt de tre nornorna, bland
vilka också jungfru Maria ingår. Yggdrasil är inte bara
tinget i sig utan all sannings och rättfärdighets källa.
”Vad är sanning?” frågar Selma, ”Varför svarade inte
Jesus Pontius Pilatus?” Och en röst svarar:
”Sanningen finnes hos Trädet. Hur skulle Pilatus kunna
förstå den, när han varken hört talas om Yggdrasil
eller om Norden?” För att stimulera verkets utgivande
i Skandinavien har förläggaren i en notis meddelat,
att översättnings- och publiceringsrätten är fri inom
de nordiska länderna.
Den mycket unge Sartre
När den store franske teatermannen Georges
Courte-line dog lämnade änkan hans papper till en
parisjournalist för publicering. Den förtjuste utgivaren
hittade då bl.a. följande brådmogna brev från en sexårig
korrespondent:
”Käre Herr Courteline, farfar har berättat att Ni fått
en hög orden. Det tyckte jag var mycket roligt. För jag
skrattade så när jag läste ’Teodor letar efter
tändstickor’. Jag har också försökt översätta Theodor för
min tyska guvernant, men stackars Nina förstod inte
alls meningen med skämtet.
Er vän i framtiden
Jean-Paul Sartre.”
Sedermera har som bekant den unge beundraren gått
andra vägar än Courteline, författaren till åtskilliga
muntra farser, av vilka en spelades vid det franska
gästspelet på Dramaten i höstas.
IN MEMORIAM
Heinrich Mann
f. 1871, d. 12. 3. 1950
Liksom sin yngre broder Thomas upplevde
senatorsonen Heinrich Mann tidigt spänningen mellan
familje-traditionens och konstens krav, och på samma sätt
förvandlade han den till en halvt metafysisk motsättning
mellan handlingens värld och diktens, mellan det
”omedvetna” livet och det reflexionsfrätta
gestaltandet. Men hos honom bröt modersarvet igenom på ett
helt annat sätt än hos Thomas. Den unge Heinrich
Manns längtan gällde inte livet ”i dess förföriska
banalitet” utan livet i dess hänsynslösa, amoraliska skönhet
och kraft.
Heinrich Mann hade ingenting till övers för de
strävsamma borgare som brodern idealiserade. Hans ”sanna”
människa var kondottiären, den starke äventyraren, och
han hyllade ”de hårda främmande föraktama”, ”de
blodfläckat fria och osårbara”, besatthetens och den
tveklösa lidelsens människor, ”die in einer einzigen
Stunde ihr ganzes Leben verschlingen und gliicklich
sterben”. Heinrich Manns motsvarighet till Tonio
Kroger är Mario Malvolto — komedianten, förlamad
av sin konst, oförmögen till varje känsla som inte är
spel eller experiment. En kvinna ger honom ”lyckan
att få betrakta allt utan att behöva måla det”. Men
Mario och hans Gemma förmår inte värna denna lycka.
Bara kondottiärmänniskan kan leva starkt och fritt.
Mario förblir trots allt komediant, och det slutliga
nederlaget beseglas när den älskades död och hans
egen förtvivlan förvandlas till — roller.
I Heinrich Manns första verk — novellsamlingen
”Das Wunderbare” (1897) och romanen ”Im
Schlaraf-fenland” (1900—01) — är "renässans”-idealet ännu
inte utformat. Mann försöker fasthålla vid en kritisk
miljö- och sedeskildring i den franska naturalismens
anda. Men kritiken är inte helhjärtad, och
berättartekniken tenderar mot impressionistisk upplösning.
Ännu tydligare är dessa drag i Miinchenromanen ”Die
Jagd nach Liebe”. När den utkom (1903) hade
Heinrich Mann redan bekänt färg. Det skedde i trilogin
”Die Göttinnen oder die drei Romane der Herzogin
von Assy”, vars första del publicerades 1902.
”Die Göttinnen” är en av de sällsammaste
företeelserna i sekelskiftets lite perverst romantiska tyska
prosa: en blandning av Jugendstil och
expressionistisk föruttagning, raffinemang och smaklöshet, patos
och kitsch. Den Rauschkunst Heinrich Mann utvecklar
här låter honom framstå som en romanens Wedekind
och, i vissa avseenden, som en modern Heinse. Både
ideologiskt och konstnärligt är boken numera rätt
onjutbar, och vill man stifta bekantskap med denna
period i Heinrich Manns diktning är det mera
tillrådligt att gå till någon av hans novellsamlingar från de
närmast följande åren. Särskilt ”Flöten und Dolche”
(1905) innehåller betydande ting, men också flera av
berättelserna i ”Stiirmischer Morgen” (1906), ”Das
Herz” (1910) m. fl. visar Manns ibland grella och kallt
smattrande men oftast virtuost behärskade konst i
fördelaktig belysning.
Ganska snart avlägsnade sig Heinrich Mann från
”Gudinnornas” motivsfär och vände sig åter till den
tyska samtiden. Där tyckte han sig överallt möta sina
egna ideal i grotesk förvrängning, och det är snarare
därför än på grund av politiska eller etiska
överväganden som han bl.a. i ”Professor Unrat” (1905) och ”Der
Untertan” (1914, utg. 1918) går till storms mot det
wilhelmska samhället — med vidglödgat hat och isande
hån som vapen. Särskilt i den senare boken firar
anti-patikern Heinrich Mann triumfer och når den stora
vredens sällsynta form av konstnärlig befrielse. Vid
sidan av ”Die kleine Stadt” (1910) är ”Undersåten”
den enda av Heinrich Manns romaner, som med visshet
kommer att överleva honom.
Det tyska sammanbrottet 1918 gjorde
”civilisations-litteratören” Heinrich Mann till ledare och profet, och
bland de unga överskuggade hans rykte en tid
broderns. Därtill bidrog för övrigt inte bara hans politiska
hållning utan också de ställvis framträdande
modernistiska dragen i hans konstnärliga stil; också genom
sin dramatik (”Drei Akte”, 1910, ”Schauspielerin”,
1911, ”Die grosse Liebe”, 1912, o.s.v.) hade han utövat
ett visst inflytande på yngre författare (Kaiser).
Medborgaren Heinrich Mann mognade under
Wei-marrepubliken. Hans politiska uppsatser och tal -—
samlade i "Macht und Mensch” (1919), ”Diktatur der
Vernunft” (1923), ”Sieben Jahre” (1929) samt ”Geist
und Tat” (1931) — visar en följdriktig utveckling mot
human medvetenhet och demokratisk sans; vad
Heinrich Mann hade att säga om Tysklands och Europas
problem skiljer sig såtillvida fördelaktigt från broderns
315
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
