Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - T. S. Eliot: Versdramats mål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
T. S. ELIOT
vissa specialeffekter — och även vad beträffar
dessa kan blandningen missbrukas —
förefaller detta mig vara att alltför skarpt skilja
mellan det poetiska och det prosaiska. Ett
versdrama måste sannolikt innehålla prosaiska
partier, ty livet består till stor del av prosaiska
partier. Men jag anser, att den vers som
användes bör vara en vers mäktig både det
prosaiska och det poetiska, så att övergångarna
däremellan blir omärkliga. Publiken bör inte
omedelbart uppfatta varje sådan övergång
mellan det poetiska och det prosaiska, den bör
uppfatta varj e förändring först så småningom.
Skådespelarna talar i samma rytmer, med
samma slags ord som förut, och förändringen
gör sig inte påmind genom att man blir
medveten om versdiktionen utan genom att man
uppfattar den ökade eller minskade
intensiteten i hela scenen.
Jag har försökt antyda vad vi måste sträva
efter i vårt arbete med versdramat. Men för
närvarande finns det inte, och kan heller inte
finnas, någon versform alls för scenen — jag
menar någon lika påtaglig som blankversen,
vilken man finner i alla våra skådespel från
Elisabets och Jakob den förstes tid trots starka
individuella egenheter hos dramatikerna, eller
som alexandrinen i Frankrike. Detta är inte
en tid då poeterna har en gemensam stil eller
metrik: det är en period som visar upp en
ansenlig mängd individuella stilar, en period
då varje poet måste skapa sin egen prosodi.
Det är en oekonomisk metod, men den är
ofrånkomlig. I en tid av så vidsträckt
experimenterande har ingen råd att överta en färdigsydd
versdiktion. Vi kan bara hoppas att man efter
en generation eller så, som ett resultat av
individuella framgångar och misslyckanden —
eller snarare och mer sannolikt av partiella
framgångar och partiella misslyckanden —
genom ett slags omedvetet väljande och
vrakande skall kunna mejsla ut en gemensam form,
inom vilken det alltjämt kommer att finnas
rikligt utrymme för vitt skilda poetiska
personligheter att uttrycka sig.
Jag betraktar nämligen versdramat som en
social skapelse. Vad jag hoppas att vi
eventuellt skall komma fram till är inte en stor
dramatiker, en ensam bergstopp på en jämn
slätt, utan en grupp dramatiker — inte
nödvändigtvis omkring en Shakespeare, eftersom
en Shakespeare är ett alltför stort
undantags-fenomen att ens hoppas på, men som dock
företer ett rikt men enhetligt mönster. Det skulle
innebära en verklig dramats renässans. Som
jag ser det, är vårt arbete i dag endast den
första generationens: min största förhoppning
är att vi skall lägga några grundvalar på vilka
andra skall bygga vidare.
Utvecklingsprocessen är, som jag sade i början, en fråga om
skolning och utveckling av både dramatiker
och publik — och, kan jag tillägga, även av
skådespelare — där författarna skall fostra
publiken och publiken skall fostra författarna.
Fördenskull hoppas jag att the Poets’ Theatre
Guild har ett långt liv framför sig, ty jag tror
att sällskapet kan spela en värdefull roll vid
danandet av morgondagens publik och
författare.
Ovanstående utgör texten till ett anförande som T. S. Eliot i egenskap av föreningens ordförande
höll vid Poets’ Theatre Guilds årsmöte 1949. Ett mindre parti som behandlar rena
föreningsange-lägenheter har uteslutits. Översättning av Bengt Nirje.
338
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
