Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Maud Reuterswärd: Hohe Ufer. Novelldebut
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HOHE UFER
gått står man med en kappsäck på en station
på väg bort från havet, stranden och det lena,
fransade gräset. När man reser så dör man
inte, det är fel, man tvingas leva vidare. Det
är det som är så svårt.
Så följde brevens tid. En ändlös räcka av
ord, av skolpojkskärv längtan, av
kvinnomo-gen överlägsenhet, av ängslan och
förmaningar, av löften och fantasier. Det kom ett
krig också. Uniformen kom på. Breven blev
färre, stilen kantigare. Sen kom ett telegram.
Han var död. Bara död. Andades inte mer, inte
drömde, litade inte till och framtvingade
löften. Han var död och kall och hans hår hade
flätats samman med gräset någon annanstans.
— Allein Du bist ja da immer — så slutar
hans dagbok. Jag har den i min ficka. Det är
fuktigt i gräset, havet vräker sig utan ärende
mot klippkanten och husen står tomma,
urblåsta som övergivna hyddor i lekskogen, när
sommarlovet slutat. Bilen som körde mig hit
har vänt och nere vid Bunte Stube står en
hund och skäller. Sitter jag här längre och
vevar min lina av minnen blir veven för tung
att dra, jag slappnar och låter den med en
smäll slå tillbaka. Det behövs inga minnen mer.
Nu finns inget mer att leta efter. Marken är
kvar. Havet är kvar. Vägen och det blå
staketet. Allt är kvar. Nu återstår bara huset.
Långsamt, för det fanns ingen brådska, gick
hon mot huset. Det låg där i lä, skyddat av
tegelmuren, taket av halm låg flagnande ner
över fönstren. Timret var blästrat av blåst och
sand. Grinden var kvar, men häcken var
härjad och där förr det var blommor, blommade
intet mer, det som förr var väg, var lerig stig.
Och trappstenarna, som alltid var heta av
morgonsolen, låg nerhasade vid husgrunden.
Nyckeln satt i låset och kvinnan vred med
önskan vredet. Golvtiljornas sargade gnäll och
doften av fångat hav hävde sig upp mot henne,
när hon långsamt vandrade in i huset. I
vardagsrummet låg lakanen som grå bindväv över
möblerna och bordet täcktes av spännpapp och
ofärdiga dukar. Alfreds pipor stod i modlös
parad på spisens roströda järnyta och på en
krok över spisen hängde en tröja. Trappan mot
vindsrummet var mörk. Men hon gick den
utan ljus, hon öppnade dörren, stängde den
och gick fram till sängen, slätade ut det
brun-och svartrutiga överdraget. Knuffade upp
fönstret mot havet och då vinden pockande
trängde sig in i sovkammaren, tog spindlarnas
årsväv i besittning och borrade hål i rummets
slutenhet, la hon sig ner på sängen. Hon drog
upp knäna mot bröstet som ett barn, lindade
armarna kring kudden och med slutna ögon
väntade hon den drömlösa nattens ankomst.
Maud Reuterswärd är född i Stockholm
1921. Detta är hennes skönlitterära debut.
343
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
