Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Åke Runnquist: Den unge Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
DEN UNGE RUDOLF VÄRNLUND
När Rudolf Värnlund omkom var han
knappt 45 år. Han hade givit ut 24 böcker, ett
par småskrifter oräknade, men ingen enda
hade upplevat mer än en upplaga. Det stora
flertalet av hans pjäser låg ospelade och han
hade bytt förlag flera gånger för att få ut
dem; han var redan i början av sin medelålder
på väg att bli en bortglömd författare.
Nu, fem år efter hans död, är situationen
delvis en annan. Flera av hans stycken har
nyligen spelats på professionella scener och två
av hans böcker, fast dock inte de intressantaste,
har kommit ut i billighetsupplagor. En del har
också skrivits om honom: man kan nämna
Eyvind Johnsons varma vänporträtt, Örjan
Lindbergers minnesartikel i Vi eller Ragnar
Oldbergs tämligen omfattande studie i
”Nutidsförfattare”. Fortfarande ligger dock större
delen av hans böcker obeaktade och
bortglömda. Framför allt gäller detta hans många
romaner och noveller från 1920-talet. En stor
del av den till form eller innehåll radikala
svenska litteraturen fick under decennierna
mellan krigen mycket få recensioner, som
någorlunda objektivt försökte ta ställning till
respektive böcker. Något bättre blev det efter
1930, men det finns ännu många felaktiga
domar att riva upp från den tiden — det räcker
kanske att peka på Stina Aronson/Sara Sand,
vars förlöjligade tidiga böcker nu börjat
komma till sin rätt eller romaner sådana som
Eyvind Johnsons ”Minnas”, vilken knappast
ännu värderas efter förtjänst.
Värnlund har just aldrig kommit med i den
stora omvärdering som följt i det litterära
40-talets spår, hans produktivitet avtog tidigt, han
kom bort. Och ändå rör det ovan sagda honom
mer än de flesta. Det finns ett halvt dussin av
hans romaner, däribland flera av de
intres
santaste, som inte fått en enda ordentlig
recension. Hans dramatik, som främst tillhör
1930-och 1940-talen, har numera sina förespråkare
och även några av hans senare romaner, främst
”Hedningarna som icke hava lagen” har
kommit ur den mörkaste slagskuggan. Vill man gå
igenom Värnlunds verk kan det därför vara
skäl i att, när utrymmet är begränsat, lämna
dessa böcker åt sidan och i stället lite närmare
undersöka vad som ligger före 1930.
Om sin barndom har Värnlund berättat
många gånger, både i självbiografiska skisser
och i skönlitterär form. Han föddes 1900 i en
miljö som närmast kan kallas ombonat
småborgerlig; fadern var korist i operakören.
Efter några år övergav denne emellertid sin
familj och fru Värnlund, som av allt att döma
tycks ha ägt en ovanlig karaktärsstyrka, fick
ensam sörja för sina tre små barn. Hon
arbetade på en tobaksfabrik — arbetstiden var
under åren närmast före storstrejken 9—10
timmar per dag och genomsnittslönen c:a 15
kronor i veckan. Hon höll dock ihop sitt hem,
fast det naturligt nog präglades av stor brist
på yttre nödtorft. Man bodde i det dåtida
Stockholms fattigaste och billigaste trakter —
Högalid och de sydvästra förstäderna,
Gröndal, Kilaberg och andra trakter, som nu
rymmer prydliga eller åtminstone välhållet
pittoreska kvarter, men som för femtio år sedan
bestod av en oordnad slumbebyggelse, utslängd
utan kommunikationer bland lantgårdarna på
andra sidan Ärstasjön och Essingef j ärden. Mer
borgerligt sinnade människor bland familjens
grannar ansåg pojkarna Värnlund närmast
förvildade, men i hemmet fick de i sig åtskillig
själslig hyfsning och dessutom ett livligt
intresse för litteratur och musik.
Modem tillhörde tidigt arbetarrörelsen och
344
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
