Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Åke Runnquist: Den unge Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
denna sedan så frejdade tidskrift, vilket anges
i några studier över hans verk. Längre fram
på året fick det något löst uppbyggda
tidningsföretaget svårt att reda sig och övertogs då
av den studiecirkel inom A. B. F. som
fortfarande äger det.
Värnlund återgick till Folkets Dagblad och
under en kort period 1920 till den
”unglitterära” tidskriften Vår Nutid, likaledes
redigerad av Björkman och med bl. a. Eyvind
Johnson, Ragnar Holmström och Harald Beijer
som medarbetare. Han skrev under denna
tid en rad noveller, som visserligen skildrar
trista, proletära levnadsförhållanden, men i
övrigt saknar social tendens i så motto som de
i regel inte anvisar någon som helst väg
ur eländet, utan huvudsakligen sysslar med
huvudpersonens psykologiska situation och
utveckling — med svängningar mellan en
nietzscheansk övermänniskoglädje, (som fanns
företrädd också hos andra av de unga
författarna i Vår Nutid) och ett schopenhauerskt
färgat Nirvana. Det säger sig självt att ett
sådant program inte nämnvärt uppskattades i
Folkets Dagblad, i synnerhet inte när
vänstersocialismen övergick i kommunism och efter
ryskt mönster ville betrakta litteraturen som
en ren nyttoartikel, ett agitationsmedel i
klasskampen. Värnlund hade däremot redan i
Studiekamraten, när han recenserade en klen
arbetarskildring, skrivit: ”Han [förf.]
utmärker sig särskilt för brist på verklig kännedom
om människokaraktären; och genom att
utmåla någon rik eller högt stående person som
ett monstrum av sinnlighet, ockrar han på den
primitiva klasskänslan hos sin publik, som till
största delen består av indifferenta individer
ur arbetarklassen.” Värnlunds huvudintresse
gällde alltid ”människokaraktären”, för den
sociala realismen i sovjetrysk mening förblev
han oförstående, vilket senare skulle leda till
många konflikter med kritiker på
vänsterkanten.
Hösten 1921 for han ner till Spanien, där
han i Barcelona på allvar upplevde hunger och
kriminalitet, tills han slutligen tog sig hem
via Frankrike och England.1 Från denna resa
skrev han skisser och korrespondenser i
Folkets Dagblad, men 1922 blev brytningen
definitiv och Värnlund övergick till den
anarkistiska Brand, där han främst skrev teaterkritik.
En bärande medarbetare i Brand var Eyvind
Johnson, under många år en av Värnlunds
närmaste vänner och sedermera en av hans
varmaste försvarare. Enligt vad Eyvind
Johnson meddelat träffades de redan på hösten
1919, men blev närmare bekanta först 1920
och förgyllde upp sin ofta ytterst
bekymmersamma tillvaro (vilken dock materiellt sett var
lättare för Vämlund, som alltid hade ett hem
i staden, medan Eyvind Johnson fick sova där
han kunde) med långa samtal om vad de
skrivit och läst. Dessa fortsatte sedan Eyvind
Johnson hösten 1921 farit till Tyskland och
senare till Frankrike i en nära tioårig, mycket
flitig brevväxling, som genom sin
öppenhjärtighet och sin utförliga diskussion av litterära
planer och intryck säkert hör till de
märkligaste mellan svenska författare.
För att nu stanna vid Värnlund, framstår
han under dessa år som en rotlös ung
drömmare, vek och känslig, med ett rasande trots
som skydd mot besvikelser och nederlag. Han
uppehöll en feberaktig produktivitet, skrev
noveller som ibland kom in i småtidningar
mot blygsamma honorar och skådespel, som
genomgående — och på denna tidpunkt ännu
med rätta — refuserades av teatrarna:
Varje kväll har sin olidliga trötthet. Jag driver
omkring och känner mig olycklig. Regnet skvalar, jag
är genomblöt, men går och går. Jag söker intet, vill
intet. Som en Edmund Hall går jag med själen
försänkt i framtiden. Varje kväll är jag i trans. Jag
finner min tillflykt i vakendrömmar och vet att de
förbränna min hjärna, min vilja, min fantasi, min
känsla, men jag kan ej låta vara. Drömmen är min
vällust.
Så heter det i ett brev till Eyvind Johnson
från hösten 1923 med vändningar som fått en
’Han for dock som privatman. En uppgift i
registret till Schiick & Warburg del VIII att han varit
sjöman är felaktig.
346
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
