Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Åke Runnquist: Den unge Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN UNGE RUDOLF VÄRNLUND
litterär form, men som går igen så ofta att
de säkert är upplevda.
Denna Värnlunds situation utmärker också
de flesta personerna i den novellsamling,
varmed han 1924 debuterade hos Bonniers. Boken,
som hette ”Döda människor”, kom alltså
samma år som Eyvind Johnsons ”De fyra
främlingarna” och samma år som en annan av
Värnlunds vänner, Ragnar Holmström, gjorde
sin egentliga debut med ”Den långa resan”.
Värnlund hade sållat och vrakat utan
barmhärtighet bland sina äldre noveller och ”Döda
människor” är liksom ”Ingen mans land”
från året därpå betydligt mognare och säkrare
än de historier han publicerat blott något år
innan. Båda samlingarna är starkt präglade
av den efterkrigstid, under vilken de
tillkommit, både av dess händelser och dess litterära
moder. De himlastormande ariska örnsjälarna
är nu borta, den mest genomgående typen är
den viljelösa unga människan, som driver
genom livet i halvdrömmande tillstånd, som
berusas av sina nattliga storstadspromenader,
men ändå inte får kontakt med staden utan
uppfattar den som en drömd värld — ungefär
som Värnlund gjorde sedan den tid han
arbetade på natten, gick hem till Söder genom en
sovande stad och var ledig på dagen då andra
arbetade. Stämningen i flera av novellerna
erinrar slående om Dostoj evskijs ”Vita
nätter” och den ryske diktaren tillhörde under
långa perioder Värnlunds älsklingsförfattare.
Man erinras också om den unge Pär
Lagerkvist, framför allt i ”Ingen mans land”, där
flera av novellerna om hemvändande,
bortglömda soldater mycket liknar ”Maurice
Fleury” i Lagerkvists ”Järn och människor”.
De mekaniskt myllrande storstäder utan all
lokalfärg som målas upp var också en
älsk-lingsmiljö för den litterära expressionismen.
Med denna kom Vämlund i kontakt via
Lagerkvist och Hjalmar Bergman, för vilken senare
han i Brand lagt i dagen en hänförd beundran.
En personlig kontakt med den
expressionistiska grogrunden fick han också 1923 när han
besökte Eyvind Johnson i det svältande och
hektiska Berlin och det är denna bakgrund av
kaleidoskopiskt, kallt blossande storstadsliv
som skiljer hans unga drömmare från likartade
naturer hos en föregående generation, t. ex.
i Sigfrid Siwertz’ ungdomsnoveller, där
stads-bakgrunden trots vissa försök i motsatt riktning
ändå är så mycket mer idyllisk och där den
pessimistiska determinismen ännu inte har fått
världskriget som bevismedel. Dessutom
tillkommer hos Värnlund ett starkt intresse för
psykopatologiska naturer. Schizofreni, hastiga
depressionstillstånd och en långt gången
verklighetsflykt skildras i flera av novellerna,
delvis omedvetet, enligt vad Värnlund senare rätt
skakad uppgav. Ett annat genomgående drag
är den starka sinnlighet som går igenom de
flesta berättelserna. Dess yttringar präglas av
den känsliga ungdomens starkt kluvna
inställning till sensualismen: ömsom avsky för det
som ter sig rått och primitivt, ömsom ett slags
tro på frälsning genom erotikens enkla, rena
livskänsla — ett drag som ju fem, sex år
senare blev ett av de mest diskuterade i den
unga litteraturen.
Det sociala intresset är inte särskilt starkt
i dessa böcker. Arbetarmilj öer, framför allt
trångbodda hyreskaserner, en milj ö som aldrig
upphörde att fascinera Värnlund, skildras
emellertid med en blandning av medlidande
och vämjelse. Lebemannen Sigfrid Gherke i
”Ingen mans land” får verkligen uppleva
arbetaren på det sätt som Werner Sombart i sin
bok ”Proletariatet” (som Värnlund läst) kallar
det mest typiska för kontakten mellan överklass
och underklass — i form av tysta grå leder,
på väg till arbetet när han själv kommer hem
efter nattens festande. Trött på sitt forna liv
närmar sig Gherke en av dem och tycker sig
äntligen finna kontakt med en levande
människa, men inte heller den tråden håller för
honom och när han drar sig ur kretsgången
champagne-kokain-demimonder blir det i
stället för att uppgå i Nirvana. ”Allting är upphävt
och förintat––––-” heter det med en scho-
penhauersk klang och lagerkvistska tankstreck
i novellens slut.
347
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
