Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Åke Runnquist: Den unge Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKE RUNNQUIST
När ”Ingen mans land” kom ut 1925 hade
emellertid Värnlund en ny bok färdig, en stor
roman, där tj ugufemåringen skildrade sin
första ungdoms konflikter. ”Vandrare till
intet” (dess första titel var ”Det glömda
löftet”) är emellertid inte någon självbiografisk
roman, även om den lånat drag ur Värnlunds
eget liv. Dess tema skulle sedan gå igen hos
Värnlund under många år — den ende kontra
de många, individen mot kollektivet, en
motsatsställning som tycktes honom rymma både
socialismens och mänsklighetens svåraste
problem.
Som illustration har han valt en fattig
proletärpojkes liv. Leo Fast växer upp i
kåksamhället Strandvik vid Årstavikens södra strand
(det heter egentligen»Sjövik och rester av det
kan ännu beskådas av stockholmsflanören, om
han inte är rädd för att bli lerig om fotterna),
utvecklas efterhand till glödande socialist och
revolutionär, men finner sina äldre kamrater
svika när det verkligen gäller — de föredrar
att kapitulera och inskränka sig i stället för att
ta en strejk. Leo blir arbetslös, upplever en
hemsk tid av svält, ensamhet och besvikelse
och råkar slutligen in i en religiös kris. På
toppen av Årstaberget brottas han med Gud
— Värnlund tänkte sig detta som ett svar på
Ragnar Jändels ”Den trånga porten” där den
unge arbetaren under liknande omständigheter
vinns för kristendomen. Men Leo Fast slår
tillbaka frestelsen och bekänner sig till ett
egoismens evangelium:
Jag ska lära mig att säga: jag är själv den förste
och siste, före mig är tystnaden, efter mig är döden,
jämte mig bara det som jag kan njuta. Var och en
som kämpar för något som ligger bortom honom själv
är sannerligen en vandrare till intet––.
Här stöder sig Värnlund på Max Stirner, en
bisarr föregångare till Nietzsche, vars bok
”Den ende och hans egendom”, söker bevisa
att egoismen är den enda rimliga
livsåskådningen. Stirner, vars bok översattes 1911,
diskuterades åtskilligt i radikala kretsar hos oss
vid denna tid och hos honom fann Värnlund
formuleringar och argument för den ena sidan
av sin inställning till socialismen — den
förnekande.
”Vandrare till intet” har sitt största intresse
däri att den mycket klart visar de svårigheter
och besvikelser som mötte — och möter —
revolutionära hetsporrar inom arbetarrörelsen
i Sverige när de konfronteras med den
reformistiska praktiken. Leo Fast är visserligen
överspänd till hysteri, men den egenskapen
delar han säkert med de flesta revolutionärer.
Boken visar en idealists utveckling och kollaps
och hans situation var också Värnlunds egen,
fast mer våldsamt åskådliggjord.
”Vandrare till intet” är emellertid en
intressant bok också på andra sätt. Värnlund har
övergett den abstrakta stadsbild som fått bilda
bakgrund i så många tidigare arbetarromaner
och skildrar det tidiga 1900-talets och första
världskrigets Stockholm. För hans stil betydde
detta, som återvändande till
barndomsmiljöerna oftast gör, en frigörelse. Man måste
reservera sig mot den mystiska överklassflickan
Stanny, men i övrigt innebär boken en stor
konstnärlig seger för Värnlund, som verkligen
satt liv i de omgivningar han kände så väl.
Holger Ahlenius har med all rätt särskilt
framhållit den skakande skildringen av Leos svält
och arbetslöshet. I berättelsen om den hungrige
och svikne idealistens planlösa irrande i
Stockholm en vinternatt har Värnlund nått bra långt
utöver de vagt drömmande strövtågen i
novellerna — aldrig har väl snöstormen i en
stock-holmsroman piskat så obarmhärtigt över
Norrbro som här. Det finns också annat — livet
i slumsamhället Strandvik, det sjudande
massmötet där Lenin talar, den hoppfulla
grynings-känslan under ryska revolutionen har
Värnlund skildrat med en intensitet som måste sägas
vederlägga mycket av hans under många år
ihållande rykte för grå enformighet.
Kritiken tog emellertid inte alls fasta på de
konstnärliga förtjänsterna i romanen, utan på
tendensen. Värnlunds första böcker hade
mottagits hyggligt, men utan entusiasm. Han
ansågs emellertid lovande och fick tillsammans
348
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
