Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Åke Runnquist: Den unge Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
annat. I slutavsnittet hjälper han en liten pojke
uppför trappan med en vedsäck och tänker:
Det finns tiotusen sådana som han, lika
hjältemodiga, lika hopplöst dömda att föra en tröstlös
kamp, utan annan mening än livsuppehället! Hur
skulle man kunna uthärda att veta om det, utan att
hjälpa dem åtminstone ett steg på väg...?
Men därmed hade pendeln slagit ut så långt
möjligt var åt kollektivism. Värnlunds oroliga
och skeptiska sinne drev honom att nästa gång
ge belägg för den andra ståndpunkten i den
växeldans mellan ytterligheterna, som hans
tjugutalsböcker utgör i frågan. Det blev i den
lilla romanen ”Ung fröken”, som han med en
viss tvekan pressade fram på våren 1927 och
som kom ut på hösten samma år. Men här finns
ingenting av trosiver över ”den ende”, han är
en kylig och beräknande natur, som blivit egoist
av rent praktiska skäl. Romanen handlar om
en ung flicka ur medelklassen, som förlovar
sig med en hederlig och stabil arbetare, på väg
uppåt i samhället, men till synes utan orsak
överger honom för den övade och cyniske
förföraren Stern, vars råa charm hon inte kan
motstå. Författaren såg även på ”Ung fröken”
med stor skepsis, men någon dålig bok är det
inte, även om den inte röjer samma inre hetta
som hans bästa arbeten.
Värnlund hade alltså skrivit två romaner på
ett år, efter sin tidigare intensiva produktion.
Han tog sig nu ledigt, for till Paris och besökte
Eyvind Johnson. När han kom hem på hösten
satte han i gång med en ny roman, upplagd
efter hans största plan hittills. Han hyste de
livligaste förväntningar under arbetets gång
och tycks ha varit på bättre humör än på länge
medan han sysslade med den stora volymen.
Den blev färdig i december 1927, förelåg
reviderad i februari 1928 och kom ut på hösten
samma år under namnet ”Förbrytare”. ”Att
döma av de förnimmelser jag haft under
arbetets gång är saken dock min bästa hittills” säger
författaren själv när renskriften är klar.
”Förbrytare” är också hans djärvaste försök
att finna en lösning på problemet ”jag och vi”.
Han diskuterar livligt boken med Eyvind
John
son, som samtidigt är sysselsatt med sin egen
dittills mest komplicerade roman ”Clerk”
(sedermera ”Minnas”) och framhåller hur
försiktigt han gått tillväga för att inte skriva av
sig uppslaget för fort, en fara som med hans
högt uppdrivna arbetstakt måste ha legat nära
till hands.
I den korta inledningen till ”Förbrytare”
träffar man en sjukhuspatient, som grubblar
över jagets sammansatthet, föränderlighet och
suddiga gränser. Han illustrerar sina tankar
med några exempel och ett av dem blir
romanen. Dess huvudperson är en ung skulptör av
proletär härkomst, Folke Folkeson, som av sin
rike svärfar in spe får en förstadsvilla att
skulptera i. Här får han plötsligt på halsen en
rad objudna gäster: en ungdomskamrat,
dennes vän, den hale tjuven Jea och en hel svärm
andra parasiter, merendels arbetarfamiljer
som flyttar in i huset med barn och bohag.
Folkeson slits mellan önskan att bli av med
snyltgästerna och samhörighetskänsla med sina
forna klassbröder, som etablerat ett sant
kommunistiskt hushåll hos honom. Äntligen
beslutar han sig och ger dem huset och trädgården.
Men då spricker kommunismen. I en storslaget
grotesk scen råkar de nyvordna kapitalisterna
i våldsamt gräl om de bästa bitarna av
trädgården och det hela slutar i kaos sedan den
starkaste vunnit. Den makabra
demonstrationen av kollektivismens brister framkallar en
kris hos Folke, hans hjärna ger tappt och
historien slutar i ett mörkt töcken. Så följer
några avslutande ord av mannen från
inledningen och man får (med en viss möda) klart
för sig att han är Folkeson, som mist sin
identitet; han har inte gått i land med att avväga
egoism och altruism, han har sprängt sitt jag.
Tillämpligheten i den tes Värnlund så djärvt
driver kan diskuteras, men en nutida läsare
måste uppskatta den stundtals fascinerande
konstnärliga belysning han kastar över
problemet. Det gjorde inte kritiken år 1928. Den tog
inte heller fasta på de svaga partierna, så att
författaren kunnat få någon ledning, utan
avvisade oftast boken som helhet, stundom med
350
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
