Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Åke Runnquist: Den unge Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN UNGE RUDOLF VÄRNLUND
några vänliga ord om en eller annan figur.
Mest levande bland personerna är f. ö.
knappast den rätt abstrakte Folkeson, utan tjuven
Jea, en smilande gangster med ytliga
gentle-mannamaner, som så mycket erinrar om Frasse
i Martin Kochs ”Guds vackra värld”, att det
är ett rätt diskutabelt alibi, när Värnlund i
ett brev säger att han läst denna bok först de
sista fjorton dagarna han höll på med att putsa
av ”Förbrytare”.
Det är dock knappast personteckningen, som
i första hand intresserar i den stora romanen,
utan själva tonen. Den yttre handlingen är
schematiskt upplagd och ur naturalistisk
synpunkt tämligen orimlig, men det spelar denna
gång ingen roll. Värnlund har lyckats få fram
en stämning av mardröm över historien, givit
den en fantastisk, gräll belysning som gör att
de egendomligaste ting verkar sj älvklara, t. ex.
den absoluta säkerhet varmed parasiterna för
fram sina hårresande krav på Folkeson eller
de synnerligen lösa grunder, på vilka hans
fästmö i avslutningen ger honom namnet tjuv.
Man rör sig i en drömvärld, där irrationella
psykologiska företeelser får plötsliga och
nyckfulla belysningar. Det drag av demoni som
finns på botten av Värnlunds författarskap är
här mera märkbart än annorstädes och det sätt
varpå det framträder i människouppfattningen
bidrar till den fantastiska prägeln över denna
makabra förstadsfabel.
Samma år som ”Förbrytare” kom utsattes
Värnlund för ett ytterst häftigt angrepp av
Sven Stolpe som tog honom till främsta
måltavla för sina pilar mot proletärlitteraturen,
vars propaganda för ”negativa livsvärden” han
angrep. I en recension av ”Förbrytare”
uttalade han åsikten att Värnlund måste vara
sinnessjuk och att boken snarast fick betraktas
som ett psykopatologiskt dokument. Sex år
senare tog visserligen Stolpe med påtagligt
eftertryck tillbaka det mesta i ”Kämpande
dikt”, men det råder knappast något tvivel om
att angreppet tog hårt när det kom. Värnlund
försvarade sig lugnt och värdigt, men han som
grubblat så mycket över sitt intuitiva sysslande
Värnlund på djurgårdspromenad omkring 1928
med psykiska rubbningar, råkade nu själv in
i en allvarlig kris, som ytterligare underströks
av att ”Förbrytare” fick ljumma eller ovänliga
recensioner i stället för att bli det genombrott
han hoppats på.
Boken såldes inte alls och sedan Värnlund
misslyckats med ett försök att få en samling
tidningsnoveller utgivna fick han börja med
en ny roman, ”En dålig mans dagbok”, som
emellertid präglas både av hans
överansträngning och hans depression efter motgångarna.
Den skrevs de fyra sista månaderna 1928 och
dess lätt utmanande titel har väl en viss
släktskap med Gides ”Den omoraliske” om vilken
Värnlund vid denna tid talar i sina brev. Men
problemet är helt hans eget. Den dålige
mannen är Folke Folkesons bror Herbert, en ny
ung man från södra förstäderna. Han är en
man som inte kan leva för någon annan mening
än sin egen, han överger sin socialism som
Leo Fast och blir en egoistisk förförare som
Stern, men ter sig mer försonande än den
351
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
