Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Åke Runnquist: Den unge Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄKE RUNNQUIST
senare, eftersom hans utvecklingshistoria blir
bättre belyst. Med dessa variationer på gamla
värnlundska teman sammankopplas bl. a. en
kraftfull och makaber äktenskapshistoria, med
mannen, hustrun och svärmodern som
komponenter i ett freudianskt passionsdrama. ”En
dålig mans dagbok” innebär knappast något
väsentligt nytt i Värnlunds produktion, utom
därigenom att tonen är lättare än tidigare, med
en vass ironi i formuleringarna och med
replikerna kortare och mindre deklamatoriska än
ofta förr.
På det sättet förebådar boken hans nästa
roman. ”Det druckna kvarteret” skrevs på
våren 1929 under en tid då Värnlund levde
i relativt lyckliga personliga omständigheter
och han hade själv en känsla av att den skulle
skilja sig från hans övriga produktion. Det gör
romanen också i hög grad, med sina burleska
krumsprång bryter den av mot Värnlunds
övriga allvarliga produktion ungefär som en
faun i ett demonstrationståg.
Uppslaget är lätt, men ypperligt. Ett spritlass
välter i en avkrok på Söder någon gång i
seklets början och de förtjusta invånarna i trakten
lyckas samla ihop rätt mycket av den spillda
varan. Sedan den värsta törsten stillats
beslutar man sig för att ta saken lite mer
ceremoniellt och nästa dag drar hela kvarteret ut i
en backe på andra sidan Skanstull, där
hämningarna släpper och man äter, dricker, älskar,
berättar historier och i några fall även dör i
den allmänna yran. Berättelsens inre spänning
levereras av de två ledande figurerna
Skomakarn, som representerar puritanismen, den
negativa försiktigheten i livet och John Johnson,
den väldige busen, som med sitt bullrande
skratt och sina otaliga, vitt utspridda barn får
representera den primitiva livsglädjen. Deras
maktkamp kulminerar i varsin stora
bergspredikan på festplatsen, varvid John Johnson
får sägas avgå med segern.
Som tidigare nämnts spelar sexualdriften
en huvudroll bland de krafter som styr
människorna i Värnlunds deterministiska värld.
Detta kommer fram gång på gång, alltifrån
de första böckerna, men här har denna
uppfattning för första gången fått symbolisk form.
I en av de inlagda berättelserna, ”Legenden
om Glada Sofi”, den stora vita kvinnan som
springer naken i mossan, erinras man om att
de åsikter Värnlund i så många böcker hävdat
nu blivit ett litterärt program för en något
yngre grupp författare, för primitivismen. Med
de Fem unga hade Värnlund tidigt kontakt
genom Erik Asklund och Josef Kjellgren, som
närmat sig den obetydligt äldre kollegan för
att få råd och hjälp. (De fick det också och
Värnlund talar i sina brev halvt rörd om dem
som ”pojkarna”.) Värnlund var tidigt ute, men
åtminstone i denna bok inte riktigt renlärig
som primitivist, hans skepticism krävde att
brännvinet kom med som hjälpmedel när det
gällde att framkalla de primitiva reaktionerna.
”Rörelsens” främste teoretiker, Artur
Lundkvist, som skrev en av de få någorlunda
erkänn-samma recensionerna av ”Det druckna
kvarteret”, tog också bestämt avstånd från John
Johnsons form av primitivism.
I nära anslutning till den erotiska
livsglädjen står den varma uppskattning av moder ska
-pet, som uppträder ovanligt tydligt i denna
bok. Redan på tal om ”Vandrare till intet”,
skrev Värnlund, som själv var starkt bunden
vid sin mor, att han förnekade ”allt utom det
personliga moderskapet”. I ”Det druckna
kvarteret” skildrar han dels ett ungt par som
beslutar sig för att trots allt undvika en abort, dels
ger han ett mycket fint porträtt av sin egen
mor, som också fått leverera mottot, ”När vi
förlorat allt annat återstår oss ändå vår
glädje”, en sats som säkert konfronterades med
verkligheten många gånger under Värnlunds
svåra uppväxtår.
”Det druckna kvarteret” har emellertid inte
sin främsta förtjänst i att den förordar den
litterära primitivismen. Den intresserar inte
främst som programskrift, utan som fabel.
Värnlund är här också lättare på handen än
någonsin förr, han får sin gamla hemstadsdel
att blomma upp i en livfullhet som den äger i
få andra böcker och även personerna fram-
352
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
