Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Åke Runnquist: Den unge Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN UNGE RUDOLF VÄRNLUND
står i det lekfulla maneret mer levande och
fasetterade än förut, när det psykologiska
problemet upptagit hans mesta intresse. Man får
en festlig och tragikomisk bild av arbetar- och
småborgarliv i Stockholm för fyrtio, femtio år
sedan, men upphöjt till ett halvt sagoaktigt
plan. Skomakarn och den övernaturlige busen
John Johnson är inte av denna världen, men
de står ändå på något sätt fast rotade på Söder.
Värnlund har också utnyttjat nya grepp i sin
fabel: han blandar in gamla sorgliga
positivvisor och han bifogar parodiska noter med
”faktiska upplysningar” om personerna. Ett
och annat, t. ex. den gamla gumman Jord, som
plötsligt stapplar fram ur sin koja vid
Hammarbysjön, kan knuffa över sagan en smula
åt det konstgjorda hållet, men där finns ändå
tillräckligt mycken friskhet för att göra ”Det
druckna kvarteret” till en både originell och
högst läsbar bok.
Inte heller den uppskattades emellertid när
den kom ut 1930. Artur Lundkvists redan
nämnda anmälan var ett av de få försöken till
saklig bedömning, i övrigt stämde de större
tidningarna upp en enig kör av ogillande. Man
talade om missbrukad talang, råhet, okultur
m. m. och ”Det druckna kvarteret” såldes lika
litet som någon annan av Värnlunds böcker i
mer än några hundra exemplar.
Nu var författaren trettio år och hade just
bildat familj, men trots att han på sju år givit
ut nio böcker var hans position snarast sämre
än efter debuten, då man åtminstone ansåg
honom lovande. Den hektiska arbetstakten och
de många motgångarna började ta ut sin rätt;
för första gången visste inte Värnlund vad han
skulle skriva, fast han nu behövde honoraret
bättre än någonsin.
Och därmed är hans första, mer produktiva
period till ända. Han gjorde nu ett par års
paus i utgivningen, och varierade sedan under
de följ ande femton åren sina motiv i ytterligare
fem romaner och tämligen många skådespel, av
vilka endast ”Den heliga familjen” väckte
någon uppmärksamhet. Under trycket av
personliga bekymmer avtog produktiviteten mot slutet
av hans liv, men det sannolika är att det var
motgångarna vid slutet av tjugutalet som gav
honom den allvarligaste knäcken, från vilken
han aldrig kunde repa sig och utvidga sitt
register i den grad ”Det druckna kvarteret”
hade antytt.
Publiken stöttes bort från Värnlund av några
drag i hans stil, dels en viss stelhet i uttrycket,
som han själv var livligt medveten om, dels
en viss fallenhet för patetiska deklamationer.
Men också för att man inte gärna läste romaner
från en så grå miljö som industriarbetarens.
När den fördomen började övervinnas var det
redan för sent för Värnlund att vara med om
den stora skördetiden. Och när det gällde
kritikerstöd satt han mellan två stolar — många
socialistiska kritiker tyckte illa om hans föga
idealiserade arbetargestalter och de borgerliga
anmälarna ogillade hans ”råhet” och
”naturalism”. ”Själv betraktar jag mig som
romantiker, men för andra är jag för grov realist”,
skrev Värnlund en gång och tilläde: ”Ack,
vilket land ... Jag som är en drömmare räknas
för realist.” Och där som i de flesta andra
fall hade han nog skarp blick för sin
produktions värde och egenart. Någon realist är han
nämligen knappast, i varje fall inte som
män-niskoskildrare.
Det är också diskutabelt om man kan kalla
honom arbetarförfattare i detta ords strängare
mening, eftersom huvuddelen av hans böcker
behandlar allmänmänskliga problem. Men hans
miljöer är i regel stockholmska arbetarkretsar
och av dessa har han levererat en rundmålning
som ingen gjort honom efter.
Uppfattningen av Värnlund brukar, om man
undantar en liten grupp entusiaster, hålla sig
på den negativa sidan och variera mellan att
han ses som en trist och rätt ointressant talang
och att han är ett brustet svenskt geni, vars
goda ansatser aldrig förverkligades. Bägge
dessa uppfattningar är oriktiga och saknar
stöd i hans böcker. Han var under sin
produktiva tid en oftast mycket medvetet och
metodiskt arbetande, mycket flitig författare, som
3 BLM. 1950 V
353
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
