Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Åke Runnquist: Den unge Rudolf Värnlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅKE RUNNQUIST
envetet vände och vred på ett par, för honom
väsentliga problem, framför allt det här
behandlade om förhållandet mellan individ och
kollektiv. Någon stor nydanare var han inte
och tål nog egentligen bara när det gäller
uppsåtet och allvaret att jämföras med ett par av
sina jämnåriga. Men det kan vara skäl i att
peka på några förtj änster hos ett författarskap,
vars värde så uppenbart ligger över den
uppskattning det f. n. röner. Den som tvivlar
på att Värnlund trots sina formella svagheter
var en verklig diktare kan t. ex. läsa ”Vandrare
till intet” eller ”Det druckna kvarteret”.
Själv höll han envist fast vid tron på en
omsvängning (som aldrig kom) i allmänna
me
ningen om hans böcker. Följande rader, som
han skrev till Eyvind Johnson efter nederlaget
med ”Förbrytare” (1928) är en smula
patetiska, men vem kan läsa dem utan att röras:
Hur stort och skönt är icke livet, hur rikt och
starkt och hur stark synes man inte själv här vid
skrivbordet blott för att finna att alltsammans,
inklusive det egna jaget är något mycket trasigt, brokigt
och ruffigt då man stiger ut i tillvaron! Men ur
denna häxkittel skall du och jag Eyvind skapa oss
var sin egen splitterny värld. Det blir svårt och
svårare för dig än för mig emedan du har det djävligare
och är mer infamt påpassad ändå, men det skall gå.
Har det icke gått för Hedenvind och Kivi och
Multa-tuli m. fl.? Och hur skulle man kunna leva utan
detta byggnadsarbete?
354
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
