Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Paul Lindblom: Kritik — från författarens synpunkt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRITIK — FRÄN FÖRFATTARENS SYNPUNKT?
mellan ”material” och ”struktur”, kommer
man fram till att när materialet är fullständigt
assimilerat till en konstnärlig struktur, har man
ett litterärt verk med stort värde. Det sköna
är — som termen lyder hos Bosanquet — ”a
difficult beauty”. Integrationen, den
sammansatta upplevelsen och erfarenheten, spänningen
och balansen mellan olika element och
utblicken blir de väsentliga kännemärkena på den
betydande dikten. Eller för att välja den
terminologi, som Wellek och Warren hämtar från
Stephen Pepper: kriteriet är ”imaginative
integration and amount (and diversity) of
materials integrated”. I integrationen och
komplexiteten ligger en garanti för att uttrycket
är estetiskt. Diktverket kommer inte för nära
verkligheten, den direkt praktiska avsikten är
borta, det litterära verkets karaktär bedöms
inte av att det utlöser vissa handlingar eller ger
vissa vetenskapliga lärdomar. De estetiska
kvaliteterna kan inte reduceras till andra.
Denna teori, som de båda kritikerna har gett
en mångsidig belysning, syns ligga mycket nära
den erfarenhet, som de flesta författare och
kanske också de flesta kritiker förr eller senare
når fram till. De som har börjat från
”formsidan” — det vill säga de som i första hand
har inriktat sig på att finna eller pröva nya
stilmedel — och de som har börjat från
”inne-hållssidan” — det vill säga de som har
drivits till litteraturen av ett behov att komma
till rätta med ett bestämt stoff — möts
någonstans där motsättningen form-innehåll har
blivit så uttunnad att den ingenting längre
betyder. I de många enkäter och intervjuer, som
har företagits för att ge en bild av hur
författare arbetar, framträder detta tydligt. Att
gestalta något litterärt innebär att tillräckligt
litet lyftes upp från tillräckligt mycket. Det
innebär en strävan att tränga så långt in i
verklighetens irrgångar som möjligt samtidigt
som en sådan överblick kvarstår att stoffet
formar sig. I det mycket intressanta arbetet ”Poets
at Work” och speciellt i det bidrag till denna
bok, som har titeln ”Genesis, or the Poet as
Maker” med Donald A. Stauffer som
författare, kan man konkret följa hur
skapelseprocessen småningom ger som resultat en syntes
av intention, erfarenhet och formell struktur.
Undan för undan mönstras det alltför
personliga, subjektiva och i övrigt ovidkommande
bort genom att ur materialet kristalliseras de
mönster, som till slut leder till den färdiga
dikten. Vid bedömning och analys av lyrik har
det ansetts vara ofrånkomligt att nå över
form-innehållsmotsättningen, därför att dikten måste
ses som en helhet och en enhet. Det finns inget
skäl för att inte samma betraktelsesätt skulle
tillämpas också inom prosan och dramatiken.
Men finns det något som säger att just det
kriterium, som ”Theory of Literature” anger
är riktigare än andra — estetiska eller
utom-estetiska? Frågan ställs inte i första hand på
detta sätt av de båda författarna. Man söker
i stället genom att analysera vad ett diktverk
är, komma fram till de estetiska kvaliteterna.
På en del punkter är distinktionerna mycket
hårfina. När Eliot ställer kravet att diktverket
skall vara koherent, moget och grundat på
erfarenhetens fakta, menar Wellek och Warren att
detta delvis är kriterier, som ligger utanför den
estetiska sfären. I själva verket kan man mycket
väl bestämma dessa faktorer så att den estetiska
enhetssynen inte går förlorad.
Problemet står emellertid delvis kvar. Är
inte det kriterium, som ”Theory of Literature”,
konsekvent håller sig till, baserat på den
literära traditionen, är det inte helt enkelt skapat
av denna tradition? På denna punkt söker sig
de båda författarna försiktigt fram mellan en
platonsk absolutism och en positivistisk
värderelativism. De ställer frågan om det estetiska
värdet skall hänföras till diktverket, till läsaren
(läsarens upplevelse) eller till relationen
mellan diktverket och läsaren. Det andra, rent
subjektivistiska alternativet avvisas och man
menar att valet mellan det första och tredje
är delvis beroende av interpretationen — ett
påstående som är lika riktigt som intetsägande 1
Man accepterar i varje fall att det ständigt sker
357
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
