Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Paul Lindblom: Kritik — från författarens synpunkt?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PAUL LINDBLOM
en omvärdering av litteraturen samtidigt som
man hävdar att själva kriteriet är oförändrat.
Detta kan verka som en paradox men det
förklaras så att integrationen alltid är beroende
av det totala perspektiv och den totala litterära
erfarenhet, som diktaren och bedömaren har.
Litteraturens ”struktur” är abstrakt sett inte
annorlunda år 1800 än år 1950 men man vet
mer om hur ett drama kan formas efter Ibsen
och Strindberg och man har ett annat
perspektiv på världen efter atombomben. — Det
finns bara några korta antydningar hos Wellek
och Warren om hur deras teori skall förstås
från rent värdeteoretisk synpunkt och det är
nödvändigt att här söka föra analysen vidare
— inte minst med tanke på att kritikens
”praktiska” ställning knappast kan fixeras utan ett
ställningstagande till vad ”subjektivism” i den
litterära bedömningen innebär.
3
Från diktverket leder en väg till den
erfarenhet, som diktverket ger, och därifrån till en
prövning av diktverkets inre sanning.
Diktverket har inte samma funktion som det
vetenskapliga arbetet men det ger delvis samma resultat.
Från diktverket leder en annan väg till ett
perspektiv på tillvaron (ett perspektiv, som
mer eller mindre är författarens eget
perspektiv), till en subjektiv upplevelse och tolkning
av världen.
Dikt — erfarenhet — sanning och dikt —
perspektiv —- subjektivitet: det är nödvändigt
för kritikern att följa båda dessa vägar. Att
kritikern skall pröva diktverkets ”inre
sammanhang” har aldrig på allvar ifrågasatts.
Långt oklarare är inställningen till kritikerns
bedömning av diktverkets ”perspektiv”.
Medvetet eller omedvetet syns kritikern ofta vägra
att ta ställning till det helhetsperspektiv, som
en roman, ett skådespel eller en diktsamling
ger på verkligheten. Och är inte denna uppgift
i princip olöslig för kritikern? Förutsätter det
inte att kritikern har ett mycket vidare
perspektiv än författaren, att hans komplexa
erfarenhet av tillvaron inom sig fångar in den
erfarenhet, som ligger till grund för diktverket?
Med en sådan förutsättning vore kritik i princip
omöjlig. Kritikern kan ha levt sig in i den
litterära traditionen, han kan ha en vid
estetisk, mänsklig och social erfarenhet, men han
kan knappast smälta samman dessa
beståndsdelar till en helhet, som är mer sammansatt, mer
nyanserad och samtidigt skarpare i sina
konturer än den helhet, som ett betydande diktverk
utgör. Kritikerns uppgift måste bli en annan.
Han måste bedöma den litterära produkten
utifrån sitt perspektiv, alldeles oberoende av
om detta perspektiv omsluter den erfarenhet,
som författaren har utgått från. Kritikerns
erfarenhet kan kanske — i sällsynta fall —
inrymma diktarens. Man får då en sådan unik
företeelse som kongenial uttolkning i
begreppets egentliga betydelse. Men det vanliga måste
vara att kritikerns perspektiv skär författarens.
Det är två krav, som i detta sammanhang
syns vara rimliga att ställa. Kritikerns
perspektiv får inte vara för snävt —; det finns unga
författare-kritiker, som anser att en bok bara
kan skrivas på exakt det sätt, som de själva
gör — och kritikern måste konsekvent utgå
från sitt perspektiv. Det första kravet är
självklart, det andra borde vara men är långt ifrån
självklart. Om kritikerna alltid skrev utifrån
en bestämd syn, utifrån en sammansatt och
upplevd erfarenhet, skulle det vara otänkbart
att olika kritikers bedömning ofta kom så nära
varandra. Också i de fall, där de möttes i
värderingar av ungefär samma positiva eller
negativa styrka, skulle motiveringarna till dessa
värderingar divergera mer eller mindre starkt.
De kritiker, som skriver med ett bestämt
perspektiv på tillvaron och på litteraturen —
ett perspektiv, som naturligtvis inte kan
redovisas explicit mer än mycket fragmentariskt —
får småningom en helt annan ställning hos
både författare och publik än övriga kritiker.
Man vet vilken bas värderingarna går tillbaka
på och man kan från sina egna utgångspunkter
”justera” dessa värderingar. En negativ kritik
i sådan anda kan ge en författare mycket mer
än en positiv kritik, som fångar upp några
358
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
