Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Margit Abenius: Kärlek i trettonde seklet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KÄRLEK I TRETTONDE SEKLET
bländverk, med naket enkla ord tolkar smärta,
övergivenhet, världströtthet eller finkänsligt
manligt deltagande med den älskades
prövningar eller med det subtila skarpsinne som är
honom eget tolkar det upplevda. Man tycker
sig se allt: det ”torftiga bohaget” och ljusen
som brinner den första natten, kyrkan där
Petrus vid ett senare tillfälle utlägger
bibelordet: ”ett gott mått, väl rågat, skakat och
överflödande, skall givas eder”, kretsen av
vänner omkring Kristina, ja landskapet självt
med gröna kullar och vandrande
predikarbrö-der, där grodorna kväker i kärret, tills munken
tystar dem genom korstecknet. Kulturen hade
ju en helt annan enhetlighet då än nu, och
som översättaren påpekar får Petrus’
beskrivningar av Kristinas själiska skönhet,
uppenbarad i en gång som är värdigare än andras,
inte sällan en dantesk strålglans.
Genom slöjan av brudmystik och bakom
subtila omskrivningars galler blir det ändå så
tydligt vad som sker mellan de två. Hjärtats
rörelser ligger underbart blottade. Petrus,
melankolikem, griper starkast som
personlighet. Det förefaller mig oriktigt att betrakta
honom som en blek andrahandsmänniska som
— i negativ mening — endast förmår leva en
annans liv. Har inte ursprungligt religiösa
begåvningar i alla tider varit mycket sällsynta
och tett sig mycket sällsamma? För Petrus var
Kristinas anfäktelser och hänryckning
någonting över all beskrivning storartat, själva
beviset för det heligas existens. Han erkände
säkert förbehållslöst att hon var mer benådad
än han. Sivar Arnér, i sin nyssnämnda novell,
underströk från sin moderna utgångspunkt
tvesinnet, tvivelsjukan hos Petrus, medan hans
konst helt och hållet slog slint i fråga om att
levandegöra byhelgonet Kristina. Hennes
gestalt är också utan tvivel för oss mycket
svårgripbar och primitiv:
Vi såg deras leende
och kunde inte tyda det,
vi såg deras spår
som legenderna förtäljer.
Prakt av deras himmel
och prakt av deras helvete
grep oss som ett rus.
Vem vet vad han väljer?
Säkert hade Kristina ett starkt behov av att
synas, att väcka omgivningens beundran och
medlidande. I hennes skapandes ensamhet och
de materiella olyckorna betydde Petrus som
ingen annan tröst, stöd, förståelse och, genom
sin lärdom och begåvning, intellektuell stadga
i kaotiska fantasier. Hur listigt lyckofrämjande
Kristinas fantasi kunde arbeta framgår av
fjortonde besöket, där hon berättar för Petrus hur
de två hade blivit ringförlovade i andlig måtto.
Helgonet och munken var hela tiden
omgivna av vänner som gladde sig över deras
glädje och på allt sätt befrämjade deras möten.
Men att också bittrare kryddor ingick i drycken
visar Petrus’ bild av den himmelska
härligheten: ”Där skall ingen finnas, som vantolkar
vår inbördes förtrolighet, ingen som illvilligt
bespejar vårt förtroliga samtal, ingen som
under smicker söker att slugt utforska våra
känslor, ingen som förklenar våra seder eller
handlingar, ingen som nedsätter det goda,
ingen yttre eller inre anstiftare av laster, ingen
som stör den innerliga och ömsesidiga
klarheten. Då skall även det, som vi bära i våra
lemmar och som är fientligt mot förnuftet,
utsläckas, när allas yttersta död utslocknar, och
livet återvänder för att leva för evigt.”
Två gånger efter den första reste Petrus från
Sverige till Stommeln för att besöka Kristina,
någonting oerhört, om man betänker vägarnas
mödor och faror. ”Även detta bör du veta”,
skriver han från Danmark, ”att fastän det på
många år ej varit så kallt i Danmark som nu,
har jag likväl inte haft någon päls på hela
vintern ... först på trettondedagen fick jag
mig en päls tillskickad från mitt konvent.”
Från och med brev nr 42 blir
korrespondensen mycket dramatisk. Något mörkt,
ängslande tycks ha smugit sig in mellan de två. Man
förstår inte riktigt vad det är, bara att det
verkligen är något. Och misstänker att det har
något att göra med skollärare Johannes i Stom-
361
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
