Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Axel Liffner: Friheten sätter alltid frö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL LIFFNER
FRIHETEN SÄTTER ALLTID FRÖ
Nästan alla människor handlar väl trots allt,
och mer eller mindre medvetet, utifrån en
moralisk (morbid?) önskan att påverka
medmänniskorna. Antingen det gäller nödvändigheten
i att underordna sig Guds outgrundliga vilja,
att leva ut sina sexuella drifter eller att på ett
rättvist sätt fördela kulturens och teknikens
frukter. Är medmänniskans människa en
diktare blir väl påverkningsbehovet
(schematiserat eller fördjupat) angelägnare; med sin
medvetenhet om att ha något väsentligt att
säga och i känslan av att vara ordets betvingare
måste hon lockas av utsikten att bli en makt
i levande själar.
I ett par nyligen utkomna volymer — i
serien Karin Boyes ”Skrifter”, förtjänstfullt
redigerade och kommenterade av Margit
Abe-nius — behandlas bl. a. frågan om diktens
tendens och verkan med en synpunkts- och
nyansrikedom som är frapperande. Därmed är
dock inte sagt att man här får sig till livs någon
ny, revolutionerande syn på problemet.
Karin Boye lär en gång i ett samtal ha kallat
essayen ”sitt modersmål”. En kritiker med
överdriven lust att uttrycka sig lapidariskt
skulle måhända efter en genomläsning kunna
frestas att recensera hennes essayer genom att
bara säga: — ”det var det nu inte”.
Naturligtvis vore detta både orimligt och dumt, ty
även om det är obestritt att Karin Boye gjorde
sin väsentligaste insats som lyriker och hennes
essayistiska prosa åtminstone numera har sitt
största värde i den belysning den ger åt hennes
poesi, speglar essayerna ändock samma
per-sonlighetskamp som lyriken och rymmer ofta
fina formuleringar. Men det kan inte hjälpas
Karin Boye: Samlade skrifter, redigerade av Margit
Abenius. Bonniers 1949. Tendens och verkan. 5: 50.
Varia. 5: 50.
att den som nu i en eller flera omgångar läser
om bidragen i ”Tendens och verkan” och
”Varia” känner sig besvärad av de många
pekpinnarna, de självklara påpekandena och den
emellanåt förnumstiga tonen. Detta är
måhända en orättvis bedömning av Karin Boyes
essayistiska gärning, men så verkar den nu,
i synnerhet på en läsare som
undertecknad, som räknar Boye till de diktare han står
i största tacksamhetsskuld till, mottagit de
väsentligaste impulser ifrån. Med det sagda
torde man ha uppfyllt en plikt — enligt Karin
Boyes definition ”något man inte har lust att
göra”. Annars är det ju obestridligt att dessa
båda böcker av en de udda linjernas diktarinna,
med sitt stränga ärlighetskrav och sin
obetvingliga lust till positivt befruktande, rymmer
mycken gripande bikt, djup insikt i människans
komplicerade väsen och utomordentligt
stimulerande frågeställningar. Och det framstår
klarare ju mer man låter de problem hon
behandlat bli aktiverade i ens eget inre genom de
ofta djupträngande, irriterande obevekliga
krav på ställningstagande hon tvingar till.
Såväl Karin Boyes lyrik, som hennes
skönlitterära prosa och hennes essayistik har varit
föremål för så inträngande analyser och
uttömmande kommentarer att det väl kan vara
överflödigt ... Men —.
”Tendens är riktning, syftning”, säger
författarinnan och ”all konst har tendens: den
väljande och värderande syn på livet och
världen, som en konstnär har — och
nödvändigt har, i den mån han skapar eller försöker
skapa konst —, den vill han genom konstverket
överföra på sina medmänniskor. Det är den
självexpansion, som kan iakttas överallt, i
vardagslivets obetydligheter, när vi försöker tubba
och locka andra över till vår egen smak i
alle
363
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
