Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Axel Liffner: Friheten sätter alltid frö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
AXEL LIFFNER
handa småsaker, likaväl som i de stora
predikarnas livsgärning.” Men ingen diktare ”griper
sina läsare utan det underjordiska, symboliska
språket”. Verkan beror ”mindre på vad de
säger än hur de säger det”. En medvetet inlagd
tendens kan saboteras av att författarens
annorlunda känslomässiga uppfattning slår
igenom. Detta är nu inte några särskilt originella
påpekanden, men de speglar ändock Karin
Boyes patetiskt stränga krav på en helgjuten
insats av diktaren-människan. För henne blev
tidigt hela Bergspredikan ett svar på den
personliga frågan: Hur skall jag lyda? —
Bergspredikans: Absolut. Det gäller inte att
fylla ett visst mått; vad som fordras är allt,
fullkomlighet. Detta blev fordran på diktaren,
på henne själv. Tendensen blev obeveklig
självrannsakan — till självkännedom och hänsyn
till nästan: Dömen icke. Den konstnärliga
gärningen: Göra sitt mörker ljust, med sin låga
upplysa sig själv, för andra.
Karin Boye vände sig också starkt mot
”dikten som dagdrömmeri”. Diktaren får inte bli
droghandlare, inte tröstare med hjälp av
välljud och John-Blund-paraply. Vad som fordras
— av diktaren, och vad han måste medverka
till att uppväcka — är inte ett slaktoffers
resignation utan en hjältes hänförelse. Hon kan
verka nihilistisk, men talar aldrig för blind
utlevelse av destruktiva lustar — ger i stället
alltid uttryck för en stark livstro. Kanske
gör denna, naturligt nog, intryck av att vara
hårt tillkämpad: en martyrfärgad bejakelse,
omgiven av många dragna svärd. Hon vill
också gärna tänka sig en moralisk diktning,
”som understöder alla goda krafter hos den
som läser och kommer honom att utvecklas
sunt och harmoniskt till en lycklig
människa...” Att också rädslan, av henne
betecknad som ”början till den levande döden”
skulle kunna ge upphov till något positivt, till
en nervöst betingad, fruktbar känslighet, vill
hon synbarligen inte vara med på.
Samtidigt säger hon dock, som nämnts, att
”verkan inte alltid sammanfaller med avsikt”,
”den diktning, ’vilken gör dygden tråkig’, kan
som bekant också räknas till den omoraliska”.
Naturligtvis har påpekandet, hur ytligt det än
är, sitt berättigande, men något starkt intryck
gör det inte. Lika lite som det för all del också
berättigade men (som det nu i sammanhang
förefaller) alltför ofta klichémässigt framförda
klanket på litteraturkritiken, där hon kan
förfalla till sådana trista klyschor som ”1
allmänhet anar inte kritiken vad det är frågan
om”. — Vilket sakligt sett ibland kan vara nog
så riktigt men för verkans skull inte bör
bemötas lättfärdigt. När Karin Boye ställer
litteraturkritikens medel och mål under debatt
skriver hon som vanligt hederligt och
hedervärt, men den renade, starka
high-brow-inställ-ningen blandas då och då med söt
förnumstighet — och då skär det sig. Liknande kritik
skulle kunna framföras mot flera företeelser i
dessa volymer, men varför hänge sig åt det.
I synnerhet då det gäller posthumt utgivna
böcker.
Den syndiga lustans hus, där ironin är
hemmahörande och där så många av oss andra
avreagerar oss vår smärta, sorg och
kantstött-het, tillät sig inte Karin Boye att besöka. Hon
rörde sig helt i hjärtas-h järnas djupaste
skikt, hade aldrig kontakt med pormaskar,
finnar — lyten av något slag. För henne var livets
värdighet, och dödens, alltid djupaste allvar.
Och hon lyckades övertygande uttrycka det i
dikt.
Den halvt om halvt unge lyriker på försök
som skriver dessa rader — en omoralisk
moralist, som är slav på lustans pråm — har ofta
sökt utröna hur det kommer sig att Karin
Boyes poesi (och en gång också ”Kallocain”,
men det är mer förklarligt) utövat ett så
särskilt starkt inflytande på honom. Och att detta
ändå — liksom andra starka inflytanden —
bara gett resultat som upplevelse.
Man kan grubbla — och vara på
”mänsklighetens” sida, och också känna källådern ”där
slagrutan sänker sig” — och ändå förgäves
söka redskapen att borra med: för att
frambringa det kristallklara, svalkande vattnet.
Men varav den boyeska poesins stora
bety
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
