Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Axel Liffner: Friheten sätter alltid frö - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
delse? Kanske på att hon ej blandat ihop etik
och anständighet (men det är många som låtit
bli det), kanske på det ständiga, fina
samspelet mellan svart och vitt (men lika många har
väl utfört det spelet), kanske på att för henne
gällde dikten liv — död (men vem är jag att
jag kan bedöma hur ofta, på vilket sätt och i
vilken grad andra erfarit detsamma). Som
människor kan vi alla likna varandra och
skilja oss —. Som samhällsvarelser är vi
väl alla, fast gradvis olika, lika omöjliga. Som
konstnärliga gestaltare har vi väl samma
ambitioner, samma högmod. Men några har
förvärvat förmågan att helt satsa sig själva och
ge på en gång hängivelse och formtukt.
Om Karin Boye kunde Rilkes ord gälla:
Ja, vårarna använde dig väl. Mången stjärna
kallade dig, att du skulle varsebli den. En våg
hävde sig emot dig ur det förflutna, eller
en violin gav sig hän då du gick förbi
ett öppet fönster. Allt detta var uppdrag.
Ja, hon vann — tillkämpade sig —
förmågan, kraften att fullfölja uppdraget. Poeten
Karin Boye, som också stundom på ett
intressant vis teoretiserade. ”Den verkliga friheten
sätter alltid frö.”
TEATERKRONIKA
av
EBBE LINDE
Hjalmar Bergman efter 35 år
Hjalmar Bergmans ”Lönngången” i
Dramatikerstudions framställning kom omsider till
Stockholm för några föreställningar på Odéon.
Den första blev matt, på grund av trötthet,
nervositet och felberäkning av akustiken. Men
mot den tredje kunde inga väsentliga
anmärkningar med fog resas. Det är klart att en
betydligare skådespelare än Gösta Gustafsson kunde
givit oss mer i huvudrollen. Han tycks ha svårt
för utspel och stämman saknar bärighet. Men
trovärdigheten hos den framställda typen
kunde knappt vara större. Så valhänt inbundet
och med föga mer gripande åthävor uppträder
nog mördare, som hetsas av gärningens minne.
Margot Ryding oändligt fin, oändligt rörande
som hans hustru. Hon tror så bergfast att
mannens bekännelsefragment är sjukliga fantasier
att hon i sin oskuld river upp alla de säkringar
och flyktvägar han bygger och intalar sig att
det sker i hans intresse. Omedvetet (skulle vi
säga nu) har hon med envis konsekvens
arbetat för upptäckt hela tiden. Ett utomordentligt
exempel på Hjalmar Bergmans dubbelbottnade
psykologi. Onkel Tobias, den entledigade
länsmannen och symboliskt misslyckade
rävdödaren, har intresse som en av hans första
scenkrumelurer. Sture Ericson spelade honom fullt
passabelt; och som regissör hade han gjort ett
gott arbete. Ungdomarnas roller kunde väl haft
starkare besättning, åtminstone flickans. Men
för förståelsen av pjäsen och det helas verkan
är de av underordnad betydelse. Då betyder
dekoren mer, dess solida bergslagston. Den var
träffad här, med enkla medel: några möbler,
ett gammaldags fönster och utanför en knotig
ek, över vilken belysningen fick falla
vinterdagsvit eller vinterkvällsblå. I strecket röjer
sig mästaren. Att Yngve Larson är en
dekoratör av mästarmått bör vid detta laget anses
fastslaget.
Och pjäsen? — Jag tycker den är utmärkt.
Lägg den bredvid en sena dagars
internationella framgång som ”Edward, min son”, mät
båda med avseende på spänning, logik,
psykologisk trovärdighet och dramatisk stringens
och säg sen att världen har gått framåt! Hur
många saker i Hjalmar Bergmans produktion
är egentligen styvare gjorda? Jo,
marionettspelen, med deras egenartade poesi. Men
månntro t. ex. den berömda ”Swedenhielms” ?
Knappast. Om thrillersmaken i det äldre stycket skall
räknas för publikspekulation och ett fel, så
kan det kvittas mot åtskillig sentimental söthet
i det senare. Och karaktärerna är då inte sämre
i ”Lönngången”. Reflexionerna om att en
dödsdömd alltid är tredje person har bärkraft:
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
