Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
tom är pjäsen ingalunda. Nej, här skall intet
oberättigat tal om bottenskrap få överskyla att
en ogärning begicks, för ogärning är det att
täppa en begåvad diktares mun och sanda över
så en utgrävning fyrti år senare nätt och j ämnt
är genomförbar. Tänker man på vad man
förstör av skaparkraft och jordmån för fortsatta
verk när sådant sker? Men detta slag av
ogärning begås än och skall begås så länge inte alla
teaterchefer insett att de är
speditionstjänste-män, vilkas rang och duglighet visar sig i
graden av motståndskraft mot frestelsen att tro
sig vara regenter. Att teatern är till för
diktarnas skull, att bereda deras aktuella flora en
vehikel, men inte diktarna för teaterns skull,
för att den skulle få något bekvämt att spela.
Det senare, svårutrotliga och falska
perspektivet är lika bakvänt som att inte erkänna
språket vara till för tankarnas skull, för att
förmedla dem från man till man, utan förfäkta
att tankarna är till för språkets, att det måtte
få något passligt att puttra.
Men varför ansågs då en så driven och strong
sak som ”Lönngången” opasslig då den var ny?
Den hölls för så avskräckande ruskig, säger
man. Prat. Sådant torde nog ha andragits, men
som talesätt och omsvep. Nog för att dåtidens
kommersiella teater var fallen för det menlösa,
men helt född i går var man inte. Låt vara
under knorr, så hade stockholmspubliken dock
sett och smält både Wedekind och Strindberg
(t. ex. ”Fröken Julie” och ”Dödsdansen”!).
Nej, där fanns nog andra ugglor i mossen.
Man levde i upplösningsperioden av en
borgerligt kapitalistisk Griinderzeit, som sett
bruks-krascher, baggböleri och karbidkriser och ännu
dansade i de svankande grängesbergarnas
äventyrliga tecken — och i vänstra sidan kände
man en aggande socialistskräck. Bortsett från
det naturligtvis (?) verklighetsfrämmande i att
en svensk bruksledare kunde ha kommit till
makten genom rent kriminella manövrer, så
kunde det aldrig vara samhällsbevarande att
från scenen låta påskina ens möjligheten av
något sådant. Där klämde nog skon värst,
tänker jag. Numera lever vi i en tid där
koncernerna mal så stabila som ämbetsverk, och
teatrarna är ju det allmännas demokratiska organ
till mer än hälften. Det borde befria från en hel
del belastningar på förhållandet mellan
författare och scen, vilka fordna tider hade att
dras med.
Hur som helst — Brita von Horn skall ha
tack för sitt utgrävningsarbete.
Mirbeau i Göteborg
Något år innan ”Lönngången” började sin
refuseringsrond hade Octave Mirbeaus ”Affär
är affär” (”Les Affaires sont les Affaires”)
spelats i Stockholm. När Göteborgs
stadsteater apropå författarens hundraårsjubileum
nyligen tog upp stycket (31 mars) pekade en
göteborgskritiker på likheterna mellan detta
och Hjalmar Bergmans ”Markurells i
Wad-köping”. I själva verket är de så stora att direkt
påverkan syns sannolik. Båda pjäserna har i
centrum en uppkomling och överlägsen
affärsman, som kan både hytta och slå, och gärna
skroderar om sin framgång, men inte är mindre
farlig fördenskull, en skräck för de gamla fina
besuttna. Och i båda fallen är jättens ömma
punkt förhållandet till sonen, den avgudade
och bortkelade, som lindar pappa lätt om
fingret. Sen kommer olikheterna, att ”Markurells”
slutar ljust trots allt och ”Affär är affär” med
skugga, och att Hjalmar Bergmans
bergslags-troll är ytterligare tillurvat och framför allt
bifigurerna långt fantasifullare. Vad samtiden
fann anmärkningsvärt hos Mirbeau var det
realistiska, som man tyckte rent av
impressionistiska draget, att dialogerna verkade
jämförelsevis som vardagsspråk och att händelserna
sammanfördes skenbart en smula på måfå, i
stället för att kastas fram ur varandra som ur
en maskin. Vad vi i dag finner
anmärkningsvärt är tvärtom hur oerhört bunden till och
med Mirbeau ännu är av
Scribe-Dumas-Augier-traditionen, både i språket med dess kadenser
och retoriska stegringar mot en klimax, och
i hela dramats uppläggning (tids- och
rums-enheterna, exposé, peripeti, osv.). Det är inte
nyheten, det är patinan vi gläds åt nu. En
jämförelse med de samtida händelserna i det kära
fosterlandet skall man helst underlåta. Råkar
man besinna att denne jubilar dock är något
yngre än Strindberg, och att denna pjäs skrevs
mellan ”Till Damaskus I” och ”Ett drömspel”,
och råkar man sen också tänka på att alla
fransmän än i dag är bergfast övertygade att Paris
då som nu ledde den dramatiska utvecklingen
i världen, då kan man alltför lätt falla in i
det mest osympatiskt råpatriotiska råflabb.
I Göteborg gavs pjäsen som medveten
pastisch, men utan all chargering, och Helge
Wahlgren, som redan var med på tiderna då, var
rekonstruktören. Första akten spelades på en
slottsterrass mot en perspektivisk fondmålning
som vi aldrig ser numera i det här landet,
men som var så vanligt förr (och ännu före-
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
