Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
kommer ofta utomlands). Det var Carl-Johan
Ström som knåpat ihop den, riktigt bra för
resten; annars stod Birgit Afzelius-Wärnlöf
för dekoren. Förvisso var det mögligt, men
ädelt mögel, som roquefortost. Undertecknad
har i minne en föreställning som Comédie
Frangaise gav på Dramaten 1918, och kan
intyga att det såg likadant ut då, och lät
ungefär liknande. Affärsmannen, M. Lechat, var
den gången den berömde de Féraudy, och jag
minns ännu hans lokattshukningar och
forcerat vänliga slag på axlar med snabb farlig tass
och hur njutningsfullt han morrade på r-et när
han berättade sitt öknamn, Le Chat-Tigrrre,
följt av bullrande skratt. Benkt-Åke Benktsson
var väl av fysiska skäl mindre kattdjur, mera
skenande ångvält, men ett kraftcentrum, och
farlig, farlig i sin påträngande kordialitet. En
välförtjänt seger i en välförtjänt huvudroll —
det är inte så många som kommit på denne
eminente skådespelares utdelning, och kanske
inte många att välja bland för en
karaktärs-skådespelare av hans stora kroppsomfång. Vi
lever ju inte i Moliéres orealistiska tid då en
aktör med järnband om magen kunde leda hela
den tragiska repertoaren. Vid den väldiges sida
förtjänar väl bara Berta Hall som dottern att
nämnas, för sin sobra och känsliga replik. I
andra rummet Hj ördis Pettersson, hustrun och
modern. Resten staffage.
I Frankrike har ”Affär är affär” aldrig
lämnat nationalscenens klassiska repertoar. Med
anledning av hundraårsminnet har man där
grävt fram också en annan pjäs, ”De dåliga
herdarna” (”Les Mauvais Bergers”) där
Mir-beaus mänskliga, att ej säga anarkistiska, hat
såväl mot kapitalister som partipampar lär
komma till ännu fränare uttryck.
Thomas Dekker i Hälsingborg
Med denna föreställning lämnar Torsten
Hammaren Göteborgs stadsteater som chef,
om han också väntas figurera som gästregissör
rätt ofta i fortsättningen. Stig Torsslow i
Malmö efterträder honom, Hälsingborgs Lars
Levi Laestadius övertar Malmö,
Boulevardteaterns Zacharias övertar Hälsingborg — och
Karl-Axel Forsberg övertar åter rodret på
Boulevardteatern. Medan Torsslow lika litet som
Hammaren brytt sig om att komplicera
flytt-ningsbestyren med någon egen iscensättning
i säsongens sista timme, så fyrar Lsestadius av
en avskedsraket, svensk premiär på en 350-årig
pjäs, Thomas Dekker’s ”Skomakarens
frimåndag” (”Shoemakers’ Holiday” — 5 april).
Dekker brukar räknas bland Shakespeares
äldre samtida, fast han till levnadsåren var
några år yngre. ”Skomakarens frimåndag”
skrevs på beställning av skomakargillet, och
uppfördes första gångerna under julhelgen
1599—1600, bl. a. inför Drottning Elisabeth,
men då av en professionell trupp
(lordamiralens). Uppläggningen är den med två
kärlekspar, ett förnämare och ett mindre förnämt, som
vanligt i många dåtida komedier, också av
Shakespeare, och t. ex. inom operetten ända
in i våra dagar. Men det för Dekker
betecknande och absolut originella är att det är det
socialt enkla paret — en skomakargesäll och
hans nygifta fru — som är det patetiska, medan
adelsynglingens väg till ena borgmästarpigo
skildras i muntra färger, delvis burleskt. Här
är den led där Dekker står oss närmare än
Shakespeare. Han är demokrat, mot krig och
adelshögfärd och för det enkla folket, det där
som hos Shakespeare alltid är skildrat med
förakt, som enfaldiga och komiskt löjliga
figurer. Komiska är nog också skomakar Simon
Eyre med hustru och gesäller, och saftiga i
mun så Magda Bergquist-von Mirbach och
själve Shakespeare månde blekna, men
enfaldiga eller föraktliga •— aldrig! Det är de som
behåller sista ordet. Och till sin adlige unge
hjälte väljer Dekker en som tar
bondpermis-sion från krigstj änsten och sätter sig som gesäll
bland gesäller för att så få vara i närheten av
sin flicka. Det är något som engelska
litteraturhistoriker än i dag har svårt att förlåta honom.
Hälsingborgspubliken gjorde det med lätthet.
För det är konsekvens i denna folkliga
range-ring av värdena. Dekker har sinne för
dramatiska scener och även en fin poetisk ådra, av
folkviseaktigt romantiskt slag; men i båda
dessa hänseenden står ju Shakespeare över.
Vad han däremot har och Shakespeare inte,
det är också en del värt: godmodig
bonhom-mie och hjärtats värme.
Översättningen av stycket har jag gjort
själv. Om denna alltså intet ont. (Och inget
gott heller.) Naturligtvis har jag tagit mig
friheter. Det är egentligen lika stor skillnad
mellan Dekkers litet lösa, ofta knittelklingande och
parrimmade blankvers å ena sidan och
Shakespeares å andra sidan, som låt oss säga mellan
Couperins musikaliska föredrag och
Beetho-vens. Men jag har inte gjort något försök att
efterbilda den förra, utan hållit mig ungefär
till vad vi vant oss vid som shakespeareton,
367
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
