Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
med dess djärvare glans, kast, korthuggenhet
och parallellismer, helt enkelt för att den slår
så mycket säkrare från scenen och jag inte
vågade riskera ett klangnederlag. Av den
sko-makarglorifierande tendensen har jag opererat
bort en del (det finns gudi nog kvar ändå)
och lagt överskottet på de mer allmänna
demokratiska och pacifistiska tendenserna. Därvid
har själva kulmenscenen i sista aktens början
omarbetats. Slutligen har en del smärre
avvikelser och omdiktningar betingats av
nödvändigheten att lämna motiveringar och
förklaringar på smidigt sätt till en publik med helt
andra förkunskaper och inställningar än den
närmast avsedda. Sådant ligger i det
funktionalistiska tolkningsidealets väsen.
Vad själva framförandet beträffar var väl det
mest anmärkningsvärda den förebildliga fart,
som Lsestadius fått upp på scenväxlingarna,
och det smidiga sätt på vilket han och
dekoratören Olof Montelius löst själva
inscenerings-problemet — sannerligen inte det lättaste i ett
stycke med 19 scenbilder och en enda
mellanakt, på en teater utan vridscen, endast med
scenvagn och proscenium till disposition. Det
var färg och fest över denna iscensättning.
Sedan vore det orätt dölja att pjäsens
personalanspråk låg i överkant av tillgängliga resurser.
En rad goda prestationer gjordes dock. Nils
Fritz framställde Simon Eyre, den frispråkige
och hjärtans sorglöse mannen av folket, som
kommer sig upp; Stina Ståhle med frodig bredd
hans maka. Den nästan mest överraskande
insatsen gjorde Willy Keidser, vilken utvecklade
uppfinningsrikedom och stor vitalitet som
pjäsens livligaste lustigkurre. Kärleksparen
gjordes av Lennart Lindberg—Harriet Hedenmo
(det välbornare), resp. Gösta
Bråhner—Kerstin Rabe (det folkliga). Hammon, en olycklig
friare, på en gång en komisk och poetisk figur,
en av styckets originellare, gestaltades av Rune
Turesson så man kommer att minnas den.
Georges Neveux presenteras
John Zacharias å sin sida lämnade
Boulevardteatern med en icke mindre
beaktans-värd uppvisning: ”En stackars lycklig man”
(”Plainte contre Inconnu”, 1 april) av
Georges Neveux, hittills i Sverige ospelad fransk
avantgardist, född i Poltava 1900. Regissör
var dock inte han själv, utan Börje Mellvig.
Huvudpersonen i denna pjäs, kretsdomaren
Ivan Karaul, är nästan exakt samma karaktär
som Simon Eyre i ”Skomakarens frimåndag”,
en gladlynt, förnöjsam man av stor vitalitet,
full av övertygelsen om att vara världens
lyckligaste man och att var och en genom att lägga
sina sorger i en gammal säck borde kunna bli
just detsamma. Men århundradet är ett annat
och tendensen den konträrt motsatta. Att vara
så nöjd är tomt och föraktligt, får vi lära oss
nu. En skara förtvivlade människor med var
sin outhärdliga desillusion kommer inför Ivan
för att till hans yttersta bestörtning resa klagan
mot Okänd, det må vara den så kallade Gud,
för det otillräckliga livet och lägga det ifrån
sig i protest. Ivans försök att lära dem enkel
och sinnlig tillfredshet på sitt eget exempel slår
slint, men ur själva negeringen växer för dem
ett livsvärde, som försonar och rentav alstrar
glädje (så är det väl tänkt), medan den stackars
Ivan som äntligen har genomskådat sin
föraktliga tomhet, i slutscenen riktar revolvern
mot sig själv.
Med de förutsättningar svensk publik av
1950 möter stycket, måste man säga att det
verkar i hög grad anknytande till Anouilh, ja,
snarast som ett försök att komplettera hans
många utläggningar om livets omöjlighet med
ett sista paradoxalt och krönande tankeled:
just däri ligger livets möjlighet. Men stämmer
också den tankegången? Är den inte väl
sofis-ticerad, i grunden sj älvbedräglig lek bara, och
ologisk? Kan det verkligen vara så fint med
förnekelse som de dagsmoderna heresierna vill
intala oss? Och så föraktligt med omedelbar
tacksamhet över att man får vara till ett slag?
Var och en må stanna i debatten där han vill
och kan, jag tror för min del man stannar
djupast hos de enklaste, hos Ivan med hans
glädje över morgonduschen och arbetet, och
hos Simon Eyre. Atombomben är efter oss, vi
skall kanske alla dö. Ja, men det skulle vi ändå
alla, obetydligt senare, om också inte exakt på
en gång. Hur är det det står hos Housman:
”For O my soul, this news is news that men
have heard before.” Har vi då råd att
helpensionera två gamla elementära dygder,
förnöjsamhet och mod även inför sannolik eller
säker undergång? ”The Spartans on the
sea-wed rocks sat down and combed their hair.”
Detta var nu en utvikning, och givetvis en
otidsenlig. För att återvända till
föreställningen på Boulevard, så var den ovanligt j ämn
och bra, även för denna goda säsong på denna
lilla ambitiösa teater. Åke Fridell har med rätta
fått allmänt beröm för sin skinande
optimistiska, till sist genomstunget slocknande Karaul.
Men Gunnar Sjöberg som hans främsta
motspe
,368
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
