Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
lare, den desillusionerade pedanten Kopak, var
knappast mindre lysande. Keve Hjelm gjorde
utmärkt en liten sur på-sig-sj älv-trött man. Och
Ruth Kasdan som själfull magdalena: ack en
sådan till, och vem vore icke förlorad! När
det trots så många goda insatser låg något
enformigt, hårt, rätt charmfritt över pjäsen, så
skylies det främst den till synes helt poesilösa
dialogen. Ganska överraskande från en
författare, som översatt Shakespeares ”En
mid-sommarnattsdröm” på franska, och som
debuterade med det surrealistiska skådespelet
”Drömmarnas nyckel” och skrivit den
bemärkta diktsamlingen ”Djävulens skönhet”.
Månntro inte översättningen hyvlat av mer än
nödigt av det lyriska?
En svensk debutant
Det finns beröringspunkter mellan denna
pjäs och finländaren-stockholmaren Willy
Kyrklunds ”Komedi för narr och ensemble”,
som hade premiär på Uppsala studentteater
den 16 april. Anouilh är väl den främsta
bryggan. Dock, det får man nog säga, hur mycket
närmare står inte den svenske debutanten
mästaren i anda och sanning, det är i gemyt, poesi
och ironisk humor. Och hur mycket mer
scenisk uppfinningsrikedom sätter han inte i
rörelse. Däremot är den dramatiska
konstruktionen lika lös som den är fast hos Neveux. Narren
är diktarens alter ego, den iakttagande och
kommenterande, som omsider befinns lida av
samma sjuka som sina dockor, att hysa en till
förlisning dömd livsåskådning. Var och en av
de senare har nämligen sin egen stridiga
variant av den varan. Upplösningen är spexig. Just
när världen befunnits vara jagande efter vind
och samtliga är mogna följ a de kärandes
exempel i Neveux’ första akt, att gå och hänga sig
tillsammans, så slås den lyriska tonen av och
molnskockaren Zevs Kronion själv kommer in
och blixtrar burleskt allt till rätta. En vänligt
ironisk önskedröm och Anouilheffekt. Bland de
goda spelscener, som strötts in i den rätt löst
hopfogade rapsodin vill man nämna hur den
akademiske kristalldyrkaren Håkan till tonerna
av ”Happy Birthday” begåvas med en kyss och
en jättestor kristall på sin födelsedag; hur
dramats militäriske representant med ”mjuka
fingrar” känner på narrens misstänkt vackra
tänder, alls ej knäckta av kolvslag (det kryper
i en) ; och det fantasirikt infällda intermezzot
mellan antikviteternas kvietistiske dyrkare och
den kinesiske Jo, Nordhavets gud. Spelet i
Upp
sala var ju amatörspel, så det behövdes någon
träning för att uppfatta styckets verkliga
sceniska möjligheter här och var. Dekorationerna
var emellertid av Ulla Friberger. Om
Kyrk-lund inte låter detta förstlingsverk förbli en
isolerad företeelse och om han får det
tillvaratagande från teatrarna som så särpräglade
författare borde ägnas, så vågar man kanske tro
på ännu en tindrande facett i den svenska
Thalias nära framtid.
Rysk fars och fransk
Så ett par moderna farskomedier. Den ena
är repris. Göteborgsstudion gav den 1 april
ompremiär på ryssen Valentin Katajevs 25
år gamla ”Cirkelns kvadratur”, här kallad
”Trångt om saligheten”, och förut spelad på
Blancheteatern nån gång på trettitalet.
Bostadsbristen i enkel men effektiv farsteknik, byggd
på symmetri och upprepning, med vänskapliga
nyp åt både borgerliga kanariefåglar och
partietik; i Knut Ströms regi och dansken Paul
Sarauws adaption kanske en aning mer åt den
senare än ursprungligen tänkt. Men helt
oförargligt och hj ärtevinnande festligt som det
spelades nu, så förträffligt. För minnet stiger fram
i tur och ordning: Annika Tretow, denna
spinnsidans lilla Protevs, alltid förnyad, alltid
oemotståndligt på kornet, här med sparsamma
tragiska storgester instuckna som yviga
blomster i en asketisk butterhet; Claes Thelander,
som gått framåt så oerhört den här säsongen,
urväxt, valpig, hjärtans beskedlig och härligt
ledig i sitt löshängande spel; Bertil Anderberg,
en högst fantasifull krumelur, en hemlös
sovjet-skald, i grunden styckets patetiska inslag;
Herman Ahlsell, äkta och hygglig, utan choser,
såsom han kan så bra; och så Ingrid Borthen,
en liten borgerlig och fjompigt sexig gås med
pippi på kysskalas, nog den enda som är en
smula elakt hanterad av författaren (det hörde
väl till partidisciplinen redan då). Gången på
det hela: square dance med uppmarsch av två
par, reverens och partnerbyte.
Om det riktigt bra och riktigt dåliga är
kritiken lätt ense, det är vanligen inte svårt att
singla ut. Värre är det med det som ligger
mittemellan. Det kan ses både från den kritiska
och den vänliga sidan, och t. o. m. en enskild
bedömare kan ertappa sig själv med osäkerhet
om han bör sträcka på halsen eller huka sig
ner för att få rätta perspektivet. Så stod det
nog till när föreställningen i Linköping (21
4 BLM 1950 V
369
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
