Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Ebbe Linde: Teaterkrönika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEATERKRÖNIKA
april) pä en förut här ospelad skälmkomedi
från Jacques Devals amerikatid fick så blandat
mottagande i pressen. Något utrerat, som
kunde klyva omdömena, förekom nämligen
inte. Komedin var bra, men inte helt bra (fint
partitur för scenvirtuoser, som de flesta av
Devals pjäser, men utan djupare ärende och
äkthet). Framförandet var mera dåligt, men
inte helt dåligt. Det är sant att Per Gerhard
har sin pappas benägenhet att stå ironiskt
utanför sin roll, och att det kan störa liksom det
kan charmera. Det är sant att Hariette
Garel-lick hade behövt hjälp av regi och att Gunnar
Strååts internationella schackmästare på dekis
snarare verkade inhemsk koskojare i
Kråke-måla. Men hans enfaldighet var kul i och för
sig, Linnea Hillberg var i sitt esse, Wanja
Rodefeldt pikant, och på det hela taget — om
vi bortser från det bedrövligt tröga i
portgångs-föret, och från Dramatens och
Göteborgsstu-dions föreställningar, var hade man mer att
skratta åt i en fars under detta spelår — och
gjorde det också? ”Harvey”? ”Nina”?
Knappast. En reservation måste göras mot det
svenska namn man på fri hand kristnat pjäsen
till. Banalt och skadegörande, här som i fråga
om Neveux’ pjäs, efter det lägger tonvikten fel
och i förtid röjer något som åhöraren bör få
nöjet finna själv. ”Tjuvarnas paradis”? Är det
då Zola, eller Anouilh? ”Älskade brorsan!”
eller dylikt hade varit det rätta för det engelska
”Oh, brother!”.
För övrigt skjuter det upp så mycket
ambulerande småföreställningar överallt i landet nu,
att det är omöjligt rättvist beakta dem alla.
I en bostadsvåning i Hagalund hade jag nöjet
bevista ett genrep på något så ovanligt som en
svensk urpremiär på en österrikisk diktares
verk, ”Apostlaspel” av Max Nell. Värden var
Peter Wimmer och han skulle med tre
kamrater ut och turnera med den lilla föreställningen
på Gotland, med teaterrådets stöd. Starkaste
intrycket av de fyra gjorde Siv Thulin; hon
spelade en ung naiv flicka med verklig
inner
lighet och värme. Denna bor med sin morfar
ensam i en hydda i ett bergspass, långt från
grannar. Dit kommer två skäggiga huliganer
med rånmord i sinnet och ber om härbärge,
desertörer från någon revolutionär armé, kan
vi gissa. Halvt på lek, halvt på allvar
identifierar flickan vandrarna med guds heliga apostlar
Peter och Johannes (de heter verkligen så),
ännu enligt folksägen kringströvande på
jorden. Blasfemiskt hånskrattande accepterar de
rollerna, men besegras av dem, eller av flickans
tillitsfulla oskuld, och störtar till sist i vild
flykt ut i snönatten, utan att kunna fullfölja
sitt uppsåt, bara med en symbolisk
avskeds-handling som bra mycket liknar en välsignelse.
Det hela är på vers, troskyldigt folkligt katolskt,
litet dalaslöjd i Ganghofers alpstil, men utfört
med en enkelhet och renhet som verkligen
griper. Ett diktverk, som i sitt lilla format
sannolikt kommer att bestå. Selma Lagerlöf hade
gott kunnat vara författarinnan.
För övrigt hålls ställningarna av Strindberg,
Sartre — och Grevenius. Den senare har
erövrat Skåne: ”Lunchrasten” på Malmö Intima
teater och ”Vi tre debutera” på
Student-teatern i Lund. Bengt Ekerot, Eva Stiberg,
Olle Florin och Marianne Löfgren i den förra
pjäsen. En riksteaterturné med Irma
Christen-son och Gudrun Brost har under månaden
slutfört sin uppvisning av ”Den starkare”, och med
Edvin Adolphson ha desamma givit Sartres
”Stängda dörrar”. Slutligen har ”Den
respektfulla skökan” presenterats i Norrköping, med
lättare handlag än det som förut tillämpats här
i landet, mer i överensstämmelse med tonen i
Paris. Regissör den unge Pär-Edvard
Wahlgren. Pjäsens ruskighet kom fram ändå. Och
det skall den ju göra. Gerd Hagmans
framställning av huvudrollen var mycket helgjuten,
med 70 procent enkel, rejäl hygglighet, 15
procent enfald och ej alltför många procent
(kanske väl få) av sinnlighet, hjälplöshet och
livsskräck som legeringens bärande
beståndsdelar.
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
