Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
RESIDENCIA EN LA TIERRA
Vistelse på jorden. Dikter av F. Garcia Lorca
och Pablo Neruda tolkade av Artur
Lundkvist. Bonniers 1950.
(Panacheserien.)
10:—.
En god lyriköversättning är en dikt, inte
en moja; översättaren måste finna ett språk
och en diktion, som i sin egen dynamik och
nyhet förmedlar och motsvarar originalets —
motsvara behöver inte betyda exakt likna. Man
bör sålunda inte översätta grekisk hexameter
till engelsk hexameter; engelsk hexameter låter
som ett tröskverk. Catullus’ versmått verkar
spirituella på latin men — om de inte
behandlas med enorm skicklighet — direkt
förkonstlade på svenska etc. Den professorlige
översättarens, liksom den poetiske amatörens,
största fel är i allmänhet hans självutplånande
vördnad inför originalen. Den verklige poeten,
han må vara professor eller inte, förenar
ödmjukhet och en känsla av frihet och
suveränitet, grundad på vissheten om det självklara
faktum att han i alla fall behärskar sitt
speciella språk bättre än originalförfattaren!
Resultatet blir tolkningar med originalets
omedelbarhet och friskhet, inte vissnade
reproduktioner.
Sådana tolkningar har vi alltför få på
svenska, särskilt vad gäller äldre litteratur. Den
som tar litteraturkursen vid ett svenskt
universitet vet vad vår poetiska översättningslitteratur
för det mesta liknar: en packlår med fem kilo
sågspån för varje sydfrukt. Först de sista
decennierna har situationen ljusnat något. Det
finns visserligen fortfarande mycket för många
poeter, som betraktar översättandet som ett
vänsterhandsj obb, en inkomstkälla mer än en
inspirationskälla. Men med Österling,
Blomberg, Zilliacus, Gullberg, Ekelöf, Lindegren
m. fl. börj ar vi få en översättningslitteratur som
verkligen är värd namnet. Det sista bidraget,
ett utomordentligt värdefullt, är Artur
Lundkvists tolkningar av F. Garcia Lorcas och
Pablo Nerudas lyrik.
Det är här verkligen fråga om minst sagt
goda tolkningar — enligt de kriterier jag
an-gett ovan. Någon filologisk textkritik är jag
inte i stånd att utföra. Det är inte alltid
nödvändigt heller; vad som är riktig och exakt
översättning enligt de filologiska reglerna är
ofta hj ärtslitande fadäser enligt de poetiska.
Förekommer direkta vantolkningar och
deformationer kommer andra säkert att påpeka dem.
Vad som tycks mig uppenbart är emellertid att
Artur Lundkvist använt den enda giltiga
tolkningsmetoden på ett lysande sätt: Han har —
för att låna en formulering från den unge
franske poeten Jean-Clarence Lambert —
diktat de spanska dikterna på sitt eget språk. Inte
på någon punkt verkar dessa dikter
översättningar. De kan alltigenom bedömas som —
inom tolkningens ram — självständiga
konstverk. Flera av dem hör till de vackraste i
modern svensk poesi.
De tre poeter som tillsammans skapat denna
diktvolym står i ett ganska invecklat poetiskt
förhållande till varandra. Lorca har påverkat
Neruda, tillsammans har de två spanska
diktarna påverkat Lundkvist, i hans lyriks senare,
mest betydande skede. För att ta upp den rent
formella synpunkten: när det gäller vissa
stilgrepp kan det alltså vara svårt att avgöra vad
som är vems. Ett har de i varje fall med
säkerhet gemensamt: den geniala bildfantasin.
Lundkvist själv har i sin senare lyrik använt
bilden och metaforen som nästan enda
stilmedel. Det är oförnekneligt att hans bildspråk
har tillräckligt stark inre hetta för att tända
allt han skriver till betydande poesi. Ändå har
man inte kunnat frånkänna hans lyrik en viss
rytmisk, också syntaktisk och kompositionell
monotoni. Av den lundkvistska rytm man vant
sig vid från ”Korsväg”, en lite sävlig, rätt
okänslig form av blankvers, varje rad en
havsvåg som tungt och långsamt sköljer upp mot
stranden (Hans fö’tter är fo’rmade av ste’nar,
hans hä’nder...), märker man dock inte
mycket här. Kontakten med den drivet
musikaliske Lorca har frigjort honom rytmiskt, detta
kan observeras också i hans två sista
diktsamlingar. Så rytmiskt fast och ändå böjlig vers
som i översättningarna av Lorcas vackra
zige-narballader har han aldrig tidigare skrivit:
371
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
