Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Grönt, jag älskar grönt.
Grön vind. Gröna grenar.
Skeppet på havet
och hästen på berget.
Med skuggan kring midjan
drömmer hon på balkongen,
grönt hull, gröna lockar
och ögon av kallt silver.
Grönt, jag älskar grönt.
I rytmiskt raffinemang är kanske Lundkvists
Lorcatolkningar ändå något underlägsna
Gull-bergs; i hetta och inlevelse är de överlägsna.
Den ovan nämnda syntaktiska och
komposi-tionella ensidigheten har Lundkvist av allt att
döma gemensamt med Lorca, framför allt
dennes ”Poeta en Nueva York”, och med Neruda.
Jag tänker t. ex. på vissa
ordsammanställningar, som så ofta återkommer att läsaren
bedövas av deras vanlighet i stället för att —
som avsikten är — överrumplas av deras
ovanlighet: ”Våg av brutna rosor och ihåligheter!
Framtid av doftande ådra!”, ”denna vals av
ja, av död och konjak”, ”en skog av
uppstoppade duvor” etc. Kompositionelit menar jag
den tappert upprepade upprepningen, tröttande
därför att den till sin art är utpräglat retorisk
utan att uppnå, kanske inte ens eftersträva sin
dramatiska stegring och kulmen. Vissa tonfall,
själva andhämtningen, ordberusningen i
Lor-cas ”Poeta en Nueva York” erinrar om
Whit-mans av Bibeln och av den amerikanska
retor-traditionen beroende diktion. Det underbara
”Ode till Walt Whitman” vittnar också om
Lorcas kongenialitet med den amerikanske
skaldens poesi. (Denna sympati uteslöt dock
inte kritik av Whitmans homosexualitet,
påpekar Lundkvist i sin inledning: ”de som lyssnar
till det anropet är de perverterade, de urartade,
vilka Lorca är angelägen att avvisa.”) Så har
Lundkvist genom Lorca åter påträffat
Whitman, hans inflytande, som i slutet på
tjugutalet förmedlades till honom främst via Carl
Sandburg.
Lorcas och Nerudas, liksom Whitmans,
retorik tycks mig ha vissa estetiska brister men är
inte en yvigt meningslös ordgest utan tvärtom
ett blodfullt uttryck för en patetisk livskänsla.
Svenska är inte gjort för en spansk livskärlek,
men Lundkvist har lyckats slå eld i dess kalla
flinta. Han torde vara den enda som kan återge
en spansk kärleksförklaring (Nerudas ”Ode
till Lorca”) på svenska så att den inte låter
löjligt överspänd. Man beundrar hans förmåga
att handskas med sitt överhettade ordmaterial,
att avvinna det yttersta nyanser.
Översättningarna klargör subtilt de stora skillnaderna
i Lorcas och Nerudas temperament, den förres
ungdomliga glädje och kärlek, den senares mer
åldrade vemod och kärlek.
I en dikt till sin döde vän Lorca säger
Neruda : ”Låt oss samtala så enkelt som det passar
dig och mig: / vad betyder dikter om de ej är
till för dagen / vad betyder dikter om de ej
är till för natten / när en bitter dolk
genomborrar oss ...” Och tidigare, när Neruda
besökte Spanien, hade Lorca i ett tal hälsat honom
så: ”En poet närmare döden än filosofin,
närmare smärtan än intelligensen, närmare blodet
än bläcket.” Båda eftersträvar på samma sätt
en livets egen lyrik. Dikt skall vara liv, lika
motsägelsefull och oren, med tarmar och
exkre-menter. De har båda en omslutande kärlek till
tingen, elementen och människorna. Däri
liknar de återigen Whitman, som — säger Lorca
-—■ ville vara en flod och ett moln. Men
Whitman nöjer sig med att nämna tingen och
kropparna vid namn, Lorca och Neruda ger dem
blodfulla definitioner, en fysisk ordens realitet.
De uppsöker överallt primitiva källor, ur vilka
deras poesi kan dricka. Lorca finner dem hos
zigenarna, vars primitiva och sensuella myter
han återger i sin ”Romancero Gitano”, och hos
de amerikanska negrerna, Neruda i indianska
motiv och — så vitt jag kan se — också i
bluesmusiken (”Walking Around”,
exempelvis) . Kombinerad med primitivismen finns hos
båda en dödsmedvetenhet, som man gärna ville
kalla spansk. Den finns f. ö. redan antydd i
de citat jag nyss gjorde. Döden bör vara som
livet: den skall levas, plötsligt och våldsamt.
”Döden var för Lorca isolering, förstening,
frånvaron av förvandlande och förnyande
kärlek”, säger Lundkvist. ”Tjurfäktaren Meijas
var hans hj älte, därför att han avsiktligt
utmanade ödet och snarare sökte sin död än undvek
den.” Men trots Artur Lundkvists förföriskt
praktfulla analys av Lorcas dödsmedvetenhet
kan man inte frånkänna den ett ganska
osympatiskt drag av banal dödsmystik, kombinerad
med heroism och en i Spanien traditionellt
betingad manlighetskult. Också i Lorcas
kärleksdikter kan man f. ö. märka ett kråmande
mans-förhärligande; det mildras först i dramerna.
Lorca fick följdenligt en våldsam död. Han
blev nedskjuten av fascisterna. Genom sin död
kom han att bli en symbol för den politiska
revolutionen. Men han var — som Lundkvist
fint utreder — mer en livets revolutionär än
en politisk. Han bekämpade försteningen var
han fann den. Bland kol, annonser och
järnvägar drömde han om att vara som en flod
372
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
