Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och sova som en flod — det är hans egen
formulering. Lorcas dikter präglas nästan alltid
av en ungdomlig glädje och hans smärta och
hat är glädjens baksida. Hos Neruda finns
större bitterhet, som tvingar honom till
definitiva ställningstaganden i den sociala striden.
Han var under en tid kommunistisk senator i
Chile och lever numera i landsflykt. Redan i
hans tidigare dikter sjunger ett patetiskt
vemod, ett slags saknad utan objekt som
Lundkvist vill förklara med hans indianska blod:
Mellan läpparna och rösten håller något på att dö.
Något med fågelvingar, något med ångest och glömska.
Såsom nätet inte håller vattnet.
Min docka, knappt finns några darrande droppar.
Ändå sjunger något bland dessa flyktiga ord.
I dikterna ur landsflykten blandar sig hat och
en hemlängtan, vars vemodiga uttryck
paradoxalt kan föra tanken till kinesisk lyrik. Hans
kärlek söker förtvivlad ett objekt bland alla
förstenade ting, korrumperade republiker och
döda människor. Den brinner fram i några
hyllningar till Chile. Jag vet mig ingenstans i
modern dikt ha mött mera gripande nationella
dikter. De har inte dikterats av idealistiskt
häv-delsebehov, av presidenter och militärer, utan
av kärlek till landet, dess mark, dess ”ryktbara
ensliga havsskum”. Som ett lysande prov på
Nerudas lyrik och Artur Lundkvists
översätt-ningskonst kan till slut sista strofen i ”Hymn
och återkomst” citeras:
Vaka över ditt ljus, o fosterland,
bevara ditt hårda sädesax av hopp
mitt i den blinda, förfärande vinden.
Över dina avlägsna vidder har vinden fallit
över allt detta krävande ljus, o mänskliga öde,
varmed du har att försvara en ensam, mystisk blomma
i det sovande Amerikas ofantlighet.
Lars Forssell
AURELL I SKJORTÄRMO
Tage Aurell/Erik Prytz: Bilderbok.
Veckotidningen Vi/K. F :s Förlag
1950. 7 : 75.
Tage Aurells texter i den nya boken kan
sägas vara en åminnelse över hans många och
långa år som freelancer före hemkomsten från
utlandet och det sena genombrottet. Det är
med andra ord en mellanbok, och en sådan
kan han ha råd att kosta på sig efter de sista
årens mästerstycken i den stränga skolan.
Riktigt helt en mellanbok är det ändå inte.
Berättelsernas skala är kvalitativt mycket vid:
där finns ett stycke som faktiskt gör skäl för
namnet ”1 stället för spökhistoria” — en mera
enkel vildavästern-fantasi av ett slag som var
vanligare i seklets början. På höjden av
aurellsk konst står däremot miljö- och
människoskildringen ”Pfarrern i Fuschl”.
Någonstans mittemellan dem i värde kommer
reportaget från Lawrences begravning i Vence 1930.
Som impressionism är den mästerlig, helt
enkelt en strålande liten färgfilm utan bismak av
technicolor, som reportage lider den kanske
av en brist på bakgrunder: skådespelet kring
graven blir för det glupska målarögat alltför
mycket marionett-teater. Emellertid är
skildringen viktig som dokument. Till största delen
innehåller boken kultiverade resekåserier från
Rivieran i mellankrigstid, skrivna med gott
humör och aurellskt sinne. för detalj en. Inte
heller de är emellertid enbart soliga: där finns
mörka hörn och omänskliga drag. Där finns
också i en av historierna en naiv och
oförbätterlig strykarhund som åtminstone har det
gemensamt med Aurell själv att han inte
riktigt passar i miljön och inte heller låter den
påverka sig. Det finns hos Aurell något djupt
rotfast som han deklarerar i ”Hemkomst”, ett
slags programförklaring post festum. Det är
enkla, inte direkt trohjärtade men
halvmedvetna människor han excellerar i att skildra,
gärna sådana som är besatta av en eller annan
fix idé. En sådan modell efter sitt sinne har
han funnit i den ovan nämnda ”Pfarrern i
Fuschl”, denna undanfösta katolska bypräst
med sitt bråck och sin pliktuppfyllelse, sin halvt
skamset stulna stund i den kyrkliga nådens sol,
sin dunkla avsmak och rädsla för världen, sin
omedvetna beundran för de i praktisk tro
starka och sin egen omedvetna styrka. Aurell
har här med karakteristisk paradoxalitet visat
något av den storhet som kan finnas även i
det bortkomna och inskränkta.
Ur bokens innehåll bör slutligen nämnas en
fabel som tycks ha aktuell politisk syftning.
I sin egenskap av bilderbok har den två
författare på omslaget. Erik Prytz har gjort
några väl träffade typ- och genrebilder, men
hans teckningsstil har en egendomlig
spretig-het, något av Dufy i landskapsbilderna och av
Grosz i personkarakteristikerna — en
kombination som inte kan sägas vara helt lyckad.
Gunnar Ekelöf
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
