Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
teriörerna från hemmen i den lavgrå
öde-marksbyn: halleluj aropen och
grammofongnället (bägge uttryck för samma vanmäktiga
förströelsebehov), stugskvallret,
misstänksamheten mot allt som inkräktar på
vardagsrutinen, kravbreven och postorderkatalogerna,
männens svordomsspäckade skrävel och
kvinnornas undergivna omskrivningar när de ska
lämna fram avbetalningsfirmornas senaste
påminnelser.
Någon mer påfallande originalitet utmärker
inte dessa genrebilder, men de är återgivna med
sprickfri realism, med detalj skärpa och
galg-humor. Detsamma gäller i stort sett om
huvudpersonens utveckling, en utveckling som är
långtifrån märklig, men sympatisk i sin
tafatthet och förmodligen karakteristisk för många
begåvade unga människor som av
vanemässig-hetens tryck och en oförstående omgivnings
motstånd hindras från att skapa sig en existens
i samklang med sina intentioner. Det är bara
när författaren ska reda ut den erotiska
för-vecklingshärvan i boken som äkthetsprägeln
löper fara att förryckas; upplösningen är både
onödigt patetisk och onödigt sentimental,
samtidigt som den inte är riktigt trovärdig. Man
blir nämligen inte övertygad om att en så
in-fluensibel och på sig själv osäker person som
Ture Torgren i verkligheten skulle ha lyckats
uthärda bykollektivets blängande indignation
och undgått att gifta sig med den flicka han
gjort med barn; och för övrigt håller han ju
av henne, på det lite räddhågade och osamlade
sätt som kännetecknar hans kontakter med
omvärlden.
Vad som framför allt gör Arne Ohlssons
roman löftesrik är emellertid den språkliga
lyhördheten och den smidiga, fullkomligt osökta
stilen, som visserligen har tycke av Fridegårds
men inte desto mindre förefaller personligt
förvärvad. ”Du skall” är säkert en av de
konstnärligt jämnaste debutromanerna från senare
år; den är kemiskt fri från finter och
besynnerligheter, och den visar upp en satsrytm med
svikt och spänst, en ledig dialog och en detalj
-iakttagelse i naturimpressionerna som
frapperar genom sin träffsäkerhet. Om inte en ny, i
bästa mening folklig författare här är på
marsch skulle anmälaren missta sig mycket;
hela boken sprider en sund och uppfriskande
doft av kåda, myrvatten och sura lingon.
Ett betydligt blekare intryck gör en annan
av vårens prosadebutanter, Daga Gkimberg.
Hennes förstlingsverk kan nog sägas vara
ambitiöst, men ambitionen är på samma gång
krampaktig och aningslös, och hennes roman
lider av en egendomlig brist på engagemang;
det erotiska triangelmotivet är genomfört utan
intensitet, och stilen höjer sig på inemot 300
boksidor knappast någonstans över den
ordinära journalistprosan.
Centralfiguren är en småbrukare i ett
bohus-ländskt kustsamhälle som trängts utanför den
sociala gemenskapen genom sin oansenliga
längd och ett i och för sig obetydligt lyte.
Känslan av underlägsenhet förbittrar hela hans
tillvaro; han värnar sin integritet med
småskurna protesthandlingar, går omkring i ett
tillstånd av kronisk irritation, söker sitt
sparsamma umgänge bland personer som han i ett
eller annat avseende kan betrakta von oben
och revanscherar sig för sitt fysiska handikap
genom att år efter år upprätthålla en intim
förbindelse med en gift kvinna. Denna
kom-pensationssträvan är psykologiskt rimlig,
kanske till och med lite ansträngt tillrättalagd efter
freudianskt recept; däremot blir man inte klok
på den inblandade kvinnans sätt att reagera.
Visserligen är författarinnan angelägen om att
understryka Olof Kristianssons sexuella
kapacitet, men läsaren har ändå svårt att förstå hur
denna egenskap så fullständigt kan väga upp
den äkta mannens alla företräden: öppenhet,
kamratlighet, förståelse, humor, familjekänsla.
Kvinnan i romanen framstår på det hela taget
som ett mycket underligt djur, inte minst med
tanke på den milj ö hon uppträder i: en passiv
och indolent könsvarelse som håller skenet
uppe så länge det går — det går alldeles för
länge i ett samhälle av den storleksordning det
här är frågan om — och inte visar sig
nämnvärt ångerköpt eller ens generad efter
avslöjandet. Den psykologiska schematiseringen
lyser starkt i ögonen, och den
vardagsdrama-tik romanen till äventyrs rymmer dunstar bort
i en stilistisk monotoni, där man förgäves
efterlyser ett eggande tonfall eller en självlysande
färgklatsch. Efter att pliktskyldigast ha gjort
reverens för ambitionen frågar man sig inte
utan ängslan, vad det ska bli av en författarinna
som redan från början bemödar sig om så
onyanserad habilitet. Per Erik Wahlund
MOT MEKANISERING
Gert Nyman: Andreas’ inbillningar. Bonniers
1950. 7: 25.
”Människan är ingen tänkare utan ett djur
med överkänsliga nerver. På nerver verkar
375
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
