Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ingen logik, bara order —”. Så formulerar
Gert Nyman en av sina sentenser i sin nya
roman som får anses som ett inlägg i debatten
om människans inre frihet i ett
maskinsyste-matiserat samhälle. När tekniken växer oss över
huvudet, menar författaren, är det dags att vi
ställer oss frågor, t. ex. i stil med dem som
Andreas riktar i sitt sökande efter vad som vill
vara ”syntesen mellan materia och vad en del
kallar ande, en del fri vilj a, andra moral”. Men
det blir i själva verket en omöjlig kapplöpning
där den som löper har dispositioner som inte
vill stämma med tidtagarens krav. Andreas är
i romanen en tänkande man som tycker sig
inse det sterila i tempoarbetet på fabriken, vars
krav på rutinanpassning inte ger individen
någon rimlig känsla för egenvärde. Häri
ligger alltså inget nytt — Gert Nyman visar
därmed kollegialitet med Folke Fridell. Men ett
nytt perspektiv skjuts in, och ett som
egentligen inte öppnar sig ur kollektivismens status.
Det gäller den milj oskadades placering i
samhället, den som bär krigets ärr på sin kropp
och ser reminiscenser av frontupplevelser för
sin skadade syn. Däri ligger ju heller ingenting
särskilt originellt; den bildskönt oskadade är
då säkert mer sällsynt som typ f. n. Gränsen
mellan dem som är själsligt intakta och de
tidspåverkade är nog snarare en fråga om
ålder. De som i likhet med t. ex. Lars Forssell
”sovit över” det sista kriget har väl den enda
godtagbara ursäkten för utebliven feberkurva.
Hur hetsande minnesbilder kan försvåra
individens vardag visade Arne Sand förra året.
Det nya skulle då ligga i Nymans tillämpning
av problemet, så att det kommit att gälla en
hel grupp individer. Som synsätt är det inget
nyskapande, vad författaren riktar blicken mot
är förhållanden som man bara med en suck
konstaterar äger giltighet. Vad som ger värde åt
framställningen är det sanningskrav som
behärskar honom, viljan att se riktigt i sak.
Därmed är också sagt, att Gert Nyman är en
författare som behärskar sitt område.
Andreas lever i ett äktenskap som inte är
lyckligt. Det är upplevelserna som frivillig vid
fronten i Finland som rubbat hans
balanssystem — att en tidigare disponibilitet är
förutsatt nämner författaren egendomligt nog
inte. Han har en liten dotter som lider av en
yttre defekt och uppfattar så allt detta, det
omaka äktenskapet, dotterns lyte och
svårigheten att anpassa sig i arbetet som ett
konstitutionellt fel, en vrånghet i tiden. Han vill
till-lämpa sina direkta erfarenheter på
livsfunk
tionen. Det måste bli så, menar han, livet är
så inrättat: ”de flesta människor släpar fram
ett meningslöst liv och håller sig uppe genom
sina inbillningar”. Detta är en individuell
reaktion av stort intresse och intressant också
som psykologisk variant av
identifieringsbeho-vet. Men det övertygar inte, vare sig
idémässigt eller konstnärligt. Författaren vill fälla och
utdöma ett system som är en konsekvens av
utvecklingen och knippvis med detta
människan som konsekvens av tidsupplevelsen.
Andreas’ inbillningar är av det slaget att de är
oförenliga med sammanlevnadens villkor. Detta
är acceptabelt som livstro. Andreas går också
under, spärras mot slutet in på asyl. Det är en
livsväg som låter sig tecknas. Men den förefaller
tämligen smal. Och den låter sig knappast
breddas ut till att bli duglig som underlag för
livligare trafik. Detta är inte sagt som någon
förhoppning av ideellare slag. Det är bara det
att författarens tillämpning slår slint. Hans
angrepp mot ett system hamnar nästan helt i
periferin: hos människan som inte är så
mycket fångad i det allmänna
mekaniserings-systemet som i livsfunktionen. Resultatmässigt
övertygar alltså inte Nymans roman, dvs. om
man ser på den som resultat av hans avsikt.
Men den människa han ger oss intresserar i
hög grad som symtom på ett tidslyte. ”Andreas’
inbillningar” är en berättelse som inte
förefaller så genomtänkt som genomlevd. Och det
är känslan av att vara mitt i ett riktigt skeende
som ger läsaren en kvalificerad upplevelse.
Gert Nyman visar prov på aktualitetsbetingad
synvilja som imponerar och ger åt romanen
en författarpersonlig spänst. Det finns en
förhoppning i, att ur den riktiga
miljöbakgrunden kan växa en människostudie som (utan
att förlora i redan vunnen skärpa) visar ett
giltigare samband mellan individ och miljö.
Ty här har Nyman en hel del att säga än.
Carl Magnus von Seth
I ENGELSK STIL
William Sansom: Svartsjuka. Översättning av
Torsten Blomkvist. Bonniers 1950.
(Panacheserien.) 8: 75.
William Sansom introducerades för några
år sedan för svensk publik med novellsamlingen
”Tre” i Panacheserien. Osbert Sitwell — själv
gärna författare till omständliga och
långrandiga volymer — hade i hemlandet upphöjt
San
376
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
