Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
som till Englands mest begåvade författare av
den unga generationen. Om begåvning vittnade
otvivelaktigt boken, men nog kunde man tycka
efter att ha studerat dessa intrikat skrivna,
något överansträngda och djupt tråkiga
berättelser att man fäst alltför stora förhoppningar
vid en alltför späd planta. När Sansom nu
kommer igen i Panacheserien med romanen
”The Body”, förnuftigt översatt (liksom hela
boken) med titeln ”Svartsjuka” — varför den
heter ”The Body” har anmälaren inte lyckats
lista ut — tar man den alltså i handen med
en viss skepsis, rov för dystra aningar. Men
man har bekymrat sig för tidigt. Romanen
”Svartsjuka” har endast stilens finesser
gemensam med ”Tre”, den har en livlighet, direkthet
och vitalitet som novellerna i ödesdiger grad
saknade. Om inte termen vore en smula
nedsättande skulle man inte tveka att kalla boken
starkt underhållande.
Den svenska titeln täcker helt och hållet
romanens tema. Att skriva romaner om
svartsjuka kan förefalla lockande, det borde vara
avskräckande. Ty de flesta som läst skildringen
av Swanns förhållande till Odette hos Marcel
Proust torde inse det lönlösa i att försöka
överträffa denna diaboliska studie över ett ämne
som Schleiermacher med naiv spiritualitet
trodde sig ha uttömt när han gav sin kvicka
definition: Eifersucht ist eine Leidenschaft die
mit Eifer sucht was Leiden schafft. William
Sansom har heller inte fallit för frestelsen att
imitera Marcel Proust. Han följer inte i
främsta rummet med obarmhärtig analys sin
hjältes relationer till kvinnan — man får
egentligen veta ganska litet om frisörmästaren
Henry Bishops förhållande till sin hustru. Hans
intresse är i stället nästan uteslutande inriktat
på rivalen, den rödlätte, mustaschprydde och
kraftigt bullrande Charley Diver.
Överhuvudtaget är det inte psykologiska djupdykningar
William Sansom företar — han har full
sysselsättning med miljön och människorna. Miljön
är några kvarter i Londons mindre centrala
och mycket litet fashionabla delar,
människorna är småborgare, några kontorister, en
sjunde klassens kriminalförfattare, en
pensio-natsvärdinna och så Diver, som har en liten
bilverkstad, och Bishop, lycklig innehavare av
ett coiffeuretablissemang, och hans hustru. Vad
kan egentligen vara mindre originellt än att
porträttera en grupp småborgare, frågar man
sig kanske, när man läser den utmärkte V. S.
Pritchetts omdöme om ”Svartsjuka”: ”den
mest ursprungliga roman som utkommit i
Eng
land 1949”. Man kunde, tycker man, här
snarare tala om ett vitalt återupplivande av den
klassiska engelska romantraditionen. Den
hedervärda men lätt alkoholistiska mrs Lawlor,
den rödbrusige Diver och den sjaskige
Brad-ford kunde utan svårighet ta plats i det mer
eller mindre odödliga galleri av romanfigurer
som löper från Dickens till Arnold Bennett.
Man kan naturligtvis göra en liten distinktion
eller en liten överbyggnad. Även om Charley
Diver i grund och botten är en avlägsen ättling
låt oss säga till salig Mr Micawber är han inte
i första hand en roande och avvikande
krumelur, han är också det fruktansvärda nya
fenomen som skakar Henry Bishops ombonade
värld. Han är den omedvetna, naivt naturliga
(och naivt förljugna) människan, vars
spontana vitalitet skrämmer den medvetne och
hämmade Bishop in i svartsjukans upphettade
värld. Och Bishop flyr in i en atmosfär av
självmedlidande, raseri och motvillig njutning
— ty naturligtvis kan han inte förneka att han
känner den grymma vällusten i att tro sig
bedragen, allra helst som han inte känner sig
absolut säker på sin ”behorning”. Med de
löjligaste metoder söker han på samma gång bevis,
lidande och vällust i lidandet. När han tycker
sig ha nått sitt mål och bottnen av sin
förnedring, viker skuggorna och dimmorna, han
har ingenstans nått — och blott en ändlös
tomhet återstår. Alldeles originellt är väl inte heller
detta psykologiska porträtt, men det har som
hela romanen vitalitet och känslighet och en
förening av komik och melankoli, som är
behagfull, nästan poetisk. Det originella — vilket
inte gärna kan vara något annat än det
individuella — ligger hos William Sansom varken
i hans kapacitet som psykolog eller realist utan
i själva hans stilkonst som är starkt reflekterad
men ofta lyrisk, ibland lätt drömsk, ibland
expressiv på ett nästan surrealistiskt sätt. Om
han kan sägas vara en senfödd ättling av den
stora engelska berättartraditionen, tillhör han
också i lika hög grad den generation av
författare som kan lägga en hand på bordet och
plötsligt bli medveten om handens existens,
dess overkliga, komiska, skrämmande eller
uppbyggliga självständighet eller sammanhang
med jaget eller världen. Mitt i larmet och den
målmedvetna verksamheten glider ett
sömngångaraktigt vara omkring. Alas, i denna vida
värld finns mycket att upptäcka — ”Alla de
kalla sakerna på bordet stod orörliga. De stod
döda på den vita bordduken ...”
Åke Janzon
377
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
