Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
BESK MEDICIN
Graham Greene : Ögonvittnet. Översättning
av Göran Salander. Norstedts 1950.
(Albatross.) 10:— inb.
I det halvdussin författare som
representerar det bästa i modern engelsk prosa — I.
Compton-Burnett, Henry Green, Joyce Cary
och några till — är Graham Greene den ende
som sedan länge kan glädja sig åt en verkligt
stor läsekrets. Detta ter sig både märkvärdigt
och lättförklarligt.
Det kan verka naturligt därför att Greene
är en av de födda berättarna, som raskt kan
teckna åskådliga miljöer och människor, som
kan förläna en historia stark inre och yttre
spänning, som aldrig skär sina skivor ur
verkligheten på fel led. Men det är också märkligt
att han haft så stor framgång, eftersom den
verklighet han skildrar är så ovanligt lite
tilldragande, utan i så hög grad präglas av
egenskaper som många bokläsare gärna ryggar
inför: tristess och sjabbighet.
”Ögonvittnet”, som innehåller arton
noveller och ett romanutkast, präglas också av båda
dessa sidor av sin författares väsen.
Berättelserna är tillkomna under en lång tidrymd och
är lite för ojämna för att det skall bli en
alltigenom lyckad bok, men den är givande att läsa
som komplement till Greenes romaner och den
nämnda berättarförmågan är i de flesta fall
nog påtaglig för att det hela skall bli en högst
njutbar volym. Arne Hirdman hade inte med
Graham Greene i sin provkarta över mästare
i konsten att börja häromåret, men man
behöver bara ha läst de första raderna av ”Brighton
Rock” för att förstå att han hör dit: ”Innan
Hale hade varit tre timmar i Brighton visste
han att de tänkte mörda honom.” Och de nitton
berättelserna i ”Ögonvittnet” ger lika många
exempel på direkta, snabba attacker mot
läsaren, som inte ger honom någon möjlighet att
komma undan berättelsen om hans ögon väl
fallit på de första raderna: ”Jag hade hållit
mig tätt intill honom, som en skugga, som man
säger”, ”Det var den egendomligaste
mord-rannsakning jag någonsin har varit med om”,
”Det påstås att han är värd en million, sade
Lucia” osv. I några fall röjer Greene en smak
för det alltför välturnerat makabra, det blir lite
mycket när det straffande ödet två gånger i
samma bok använder sig av dramatiska
överkörningar, men även om författaren ibland kan
vara mera virtuos än diktare blir han sällan
tråkig.
Den värld som skildras i novellerna är
densamma som romanernas, människorna kastas
som fj äderbollar mellan livets makter, av vilka
den onda, som alltid hos Greene, har en kraftig
dominans. Människan har inga möjligheter att
påverka händelseförloppet med goda ansatser,
uppoffringar blir lika lite framgångsrika som
tjuvtrick, man drivs att göra det onda även
då man menat något annat och oftast är man
inte ens säker på vad man egentligen gjort.
Det gäller Philip i titelnovellen, som råkar
förråda sin vän Baines, det gäller Mr Thriplow
som med sin donation gagnar ett ändamål rakt
motsatt det han tänkt sig och det gäller lille
Peter i en av de bästa novellerna, när han i
sin blinda önskan att hjälpa blir orsak till sin
brors död. Ja, även de tre satiriska, nästan
uppsluppna historier Greene skrev under
blit-zen är egentligen fyllda av samma hopplöshet
utan botten. Och Greenes fascinerade dragning
till ”seed”, till upplösning och förfall, gäller
ofta även rekvisitan, inre fattigdom motsvaras
ofta av yttre, till det slitna ansiktet hör den
slitna kostymen.
Att Graham Greene är katolik brukar räknas
bland hans karakteristika. Renlärigheten i hans
böcker har emellertid satts i fråga med stort
eftertryck. Bl. a. har en temperamentsfull
irländare, som kallar sig Donat O’Donnell (i den
amerikanska tidskriften Chimera) beskyllt
honom för manikeiska irrläror, samtidigt som
han påpekat att den helt igenom mörka
världsbilden i t. ex. konvertiterna Greenes och
Waughs skrifter är typisk för skribenter som
utgått från en dylik pessimism och när de blivit
katoliker sökt anpassa religionen efter sin
tidigare svartsyn, medan t. ex. en född katolik
som Mauriac ger en betydligt mer sammansatt
världsbild. O’Donnells teori kan låta
bestickande, men åtföljs av en påfallande orättvis
värdering av Greenes konstnärliga förtjänster.
Han kan ibland nöja sig med att vara skicklig,
men hans allvarliga romaner och hans bästa
noveller vittnar om en så intensiv upplevelse
av världens nedbrytande krafter att de ändå
måste intressera, oavsett hur de passar in i
dogmerna för författarens religion.
Och man kan nog gissa att hans brister som
katolik inte är uppenbara för flertalet av hans
läsare. Som ännu ett skäl för Greenes
framgångar kan man kanske därför räkna en
förhoppning hos en del av hans publik att han
skall kunna anvisa biljett till en av tidens få
återstående livräddningsbåtar.
Åke Runnquist
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
