Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
DEN VISE THURBER
James Thurber: Thurbers Karneval.
Översättning av Birgitta Hammar. Bonniers
1950. 11:—.
— Den sista blomman. En berättelse i bilder.
KF:s förlag 1948. 7: 50.
James Thurber tillhör de utvalda. I så hög
grad att Dorothy Parker, själv en de nyckfulla
gudarnas nyckfulla gunstling, har förklarat att
hon på sin gravsten vill ståta med meriten att
två gånger ha introducerat Mr Thurber. I så
hög grad att hans engelska utgivare annonserat
honom som Amerikas mest civiliserade
satiriker. Att attributet är berättigat framgår även
vid en flyktig jämförelse med Thurbers
närmaste konkurrenter på cartoon-marknaden, den
starkt ekivoke Peter Arno, den rätt makabre
Charles Addams och den utomordentligt
perverterade Saul Steinberg — Thurber är detta
sällskap otvivelaktigt överlägsen både i sin
begränsning och sitt register. Fastän han inte så
sällan roar sig med att visa sitt mästerskap i
konsten att placera fel sak på rätt plats, sälen
bakom sänggaveln, hästen i förmaket,
pingvi-nen i vardagsrummet, den utrangerade hustrun
uppe på bokhyllan och mannen i kvinnans knä,
sysslar han ändå nästan uteslutande med
relationen mellan människor (med smärre
utflykter till hundarnas hemliga liv). Hans scen är
så gott som alltid det borgerliga
vardagsrummet eller någon gång en bar. Men hans
intressesfär är påfallande elastisk, problematiken
outtömlig: kärlek och politik (hos Thurber i
djupaste mening samma sak), äktenskap och
umgängesliv, människointresse och människoleda,
konversationskulturens apspel och det
biologiska livets cirkusnummer — ingenting är
honom riktigt främmande. Slagkraften i hans
komiska galleri beror emellertid i hög grad
på att han ständigt återför sina situationer på
några ytterst enkla faktorer: den arme mannen,
den starkt individuella hunden, det dumma
men gåtfulla barnet och framför allt: den
monstruösa kvinnan. ”Is Sex Necessary?”
frågar en av Thurbers boktitlar, och nog kan man
tryggt svara att det (sex) var nödvändigt för
att skapa humoristen Thurber. Humoristerna
och kvinnan vore ett värdigt avhandlingsämne
för den vetenskapliga psykologin (när den en
gång når konfirmationsåldern). Hos vår
förträfflige svenske skämttecknare Gahlin har
kvinnan redan nått en centralställning, det vill
säga: en elektriserande kurvatur full av stu-
”... och gör mig till en vanlig sund amerikansk flicka.”
Thurberkvinnan i uppväxtåren
piditet, egoism och självtillräcklig sensualitet.
Gahlins kvinna verkar trots allt som en
oåtkomlig önskedröm (åtkomlig möjligen i
någon ringa mån för penningar eller
penningars värde), Thurbers kvinna är en
ständigt åtkomlig mardröm — eller snarare: ett
ofrånkomligt inventarium i varje hus,
överdrivet verklig och påträngande i en tillvaro som
är lika välbekant som gåtfull. I Thurbers
tecknade värld är mannen i allmänhet märkt av
litenhet och räddhåga, kvinnan är större,
initiativrikare, enfaldigare, handlingskraftigare
och försedd med stripigt hår, små ögon och
en starkt framskjutande krokig uppnäsa. Om
mannen liknar en rädd kanin, är kvinnan
komisk som en jättesköldpadda och
skräckinjagande som en hyena. Hon är stupid men slug
som en grånad gangster — när mannen i en
fantasifull men skenbart vardaglig och typisk
Thurbersituation ödmjukt frågar om hustrun
händelsevis sett hans revolver, sitter hon redan
med vapnet höjt bakom kvällstidningen. Men
Thurberkvinnan har också sina glada stunder,
hon kan vara uppsluppen till oigenkännlighet,
hennes väldiga näbb kan klyvas till sång eller
skrämmande glättigt hojtande.
Situationskomiken hos Thurber är nästan uteslutande baserad
på att en av de agerande personerna har en
helt annan inställning eller sinnesstämning än
de övriga, en konflikt är alltid akut, en häpnad,
en förstämning ständigt aktuell. (Det behöver
knappast sägas att denna person nästan alltid
är en kvinna.) De i oändlighet bristande
korrespondenserna i gemenskapslivet varieras
outtömligen, och ögonblickets häpnad eller
be-klämning blir monumentalt fixerad för evig
begrundan. Det är naturligt att i dessa
borger
379
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
