Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
liga idyller mord ofta ligger på lur. Mannen
reser sig i sömnen upp i sängen och sträcker
blundande handen formad som en revolver mot
den hulda makan: ”bang, bang, bang” — det
undermedvetna har en hemlig vän i James
Thurber. På ett cocktailparty lutar sig en
väldig tant förtroligt över en liten förskrämd
herre: ”Om ni kan hålla tyst med en
hemlighet, skall jag tala om hur min man dog.”
Egentligen har Thurber ändå ingen speciell
dragning till det makabra — i själva verket
är det även i den sist anförda situationen
snarare vulgariteten som intresserar honom.
Vulgariteten har nämligen i Thurber en
mycket skarpögd observatör — han är
verkligen en civiliserad satiriker. Han finner den
ibland där genomsnittsamerikanen inte precis
skulle vänta att finna den, till exempel hos
Salvador Dali eller Gertrude Stein. I hans kåserier
om dessa celebriteter märker man inte bara
hans allmänna (och kanske litet reaktionära)
motvilja mot modernism utan framför allt hur
han våndas inför deras ibland plebejiska
storhetsvansinne — han är faktiskt nära att
förlora sin stillsamma godmodighet inför
fenomenet Dali, men han hejdar sig i tid och låtsas
mycket framgångsrikt kompensera sin brist på
färgstarkt ursprung och fantastisk barndom
genom att hänvisa till sina späda års hemliga
ordvärld — i femåringens drömmar om
innebörden i de vuxnas vokabulär fanns grunden
till Thurbers speciella surrealism. Av
Thur-bers gyckel med modernitet och modernism
hör kåseriet om Gertrude Steins berömda dikt
om ”duvorna i gräset — o ve!” till det mera
beundransvärda. Som kritik av poesi är det
nästan lika förbluffande som den poesi det är
fråga om. En annan gång är det den
hårdkokta stilen hos Erskine Caldwell och andra
som blir föremål för hans farofyllda inlevelse.
Ingressen är verkligen skakande:
Gamle Nate Birge satt på det rostiga vraket av
en gammal symaskin utanför Helveteselden, det namn
under vilket hans stuga var känd bland grannarna
och av polisen. Han tuggade på en träbit och såg
månen lättjefullt stiga upp över den gamla
kyrkogården, där nio av hans döttrar låg — endast två av
dem döda. Han började mumla för sig själv.
”Bate-man kommer tebaks vicken dag som helst nu med
tusen bagare te sin gamle farsgubbe”, sade Birge.
”Bateman låter inte gamle farsgubben svälta ihjäl.”
Ämnesval och ordval hos de hårdkokta har
tydligen inte tilltalat Thurber. Tilltalar honom
gör inte heller de patenterade handböcker i
levnadskonst, personlighetsutveckling, populär
psykoanalys och framgångspsykologi, som han
aldrig tröttnar att persiflera. Han är däremot
tämligen svag för de torftiga provinsiella
finesserna i sin barndomsstad Columbus, Ohio, och
de smärre orterna i Connecticut, uppehåller sig
gärna vid General Grant (Ulysses S.) och
General Grants häst, röjer då och då en viss
faiblesse för Robert Browning och en ännu
större för Henry James. Han tror inte direkt
att automobilen är stadd i utdöende, men om
så skulle vara, skulle han ta bortgången med
ro och installera sig ”inom rullskridskohåll
från en speceriaffär, en krog, en kyrka, ett
bibliotek och en bio” — vad han skulle med
kyrkan till, talar han tyvärr inte om.
Thurbers författarskap håller sig
egendomligt svävande mellan kåseri och novell — man
har ibland en känsla av att han inte riktigt
har vetat vilket han för tillfället har tänkt att
skriva. Någon ambition att skapa odödliga
gestalter har han väl aldrig lidit av, men ändå
har han vid ett par tillfällen nästan råkat lyckas
med ett sådant lekverk. Man finner dem i de
böcker som förmodligen kan sägas vara hans
bästa: ”My World and Welcome To It” och
”The Middle-aged Man on the Flying Trapeze”.
båda skrivna i mitten på trettiotalet. Här
återfinner man så lysande saker som ”Resa med
Emma Inch”, idealhembiträdet som hjälplöst
tyranniserades av en mindre hund av obestämd
ras, men framför allt några historier som man
med en aktuell benämning verkligen skulle
kunna kalla myter, de fixa idéernas myter.
”Walter Mittys hemliga liv”, myten om
toffel-hjälten och den ständigt inspirerade
dagdrömmaren, är redan genom filmen och Danny Kaye
en känd och mångfaldigad saga. Men ändå
bättre berättad är historien om Jad Peters, en
myt om den personliga turen — man tror sig
född med tur fast man bara är född, för att illa
travestera en stor poet. Thurbers dåligt dolda
avsmak för vulgaritet kulminerar i två andra
”myter”, myter om mänsklig storhet. I den
ena triumferar hans hat — man vågar nästan
kalla det hat — mot modern amerikansk
vulgäropinion och stj ärndyrkan, det sker i den
ovanligt makabra historien om ”en bragdens
man”, vars personlighet så illa passar som
nationalhjälte att man finner det finkänsligast
mot nationen och världen att snabbast möjligt
kasta ut honom genom fönstret och —
naturligtvis — ge honom en pompös begravning.
Historien som heter ”Den störste mannen i
världen” är otvivelaktigt Thurbers
märkligaste — den är gj ord en smula i Mark Twains
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
