Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
tradition men frågan är om man ens hos den
åldrande misantropiske Twain kan finna ett
i hänsynslöshet värdigt motstycke till detta den
vänlige Thurbers mästerverk. Den andra myten
om mänsklig storhet är en mera komplicerad
pendang men har nästan samma frenesi, den
handlar om ett föregivet litterärt geni som heter
Vereker, och den slutar med en maxim som
kunde prytt också den förra historien:
”Världens förlust är helvetets vinst.” Inför okända
dimensioner hos Thurber fascineras man av
korsande motsatser: Är inte bitterhet
intressantast hos den vänlige, gravallvaret hos
humoristen, okänsligheten hos den finkänslige,
sentimentet hos satirikern, häftigheten hos
fleg-matikern? Gudskelov, att vi åtminstone är
löjliga ...
Med annat än ett stilla jubel kan man inte
hälsa den svenska presentationen av ”The
Thurber Carnival”, ett representativt urval av
Thurbers berättelser, kåserier, fabler och
teckningar. Volymen är med beundransvärd finess
översatt av Birgitta Hammar. Tidigare
föreligger på svenska endast ”Den sista blomman”,
den nätta och naivt lärorika bildsviten om
världens undergång, pånyttfödelse, nya undergång
och eventuella pånyttfödelse. Den är onekligen
en av Thurbers minst komplicerade
prestationer men kan ändå rekommenderas, inte minst
därför att den i sin tilltalande svenska edition
ger betraktaren, bläddraren, läsaren ett
lämpligt tillfälle att studera Thurbers
teckningskonst när den är som bäst. (Om hans rent
manuella färdighet som tecknare i grunden är
värd någon starkare beundran är ändå kanske
tvivel underkastat.) Åke Janzon
FRANSKT OCH FOLKLIGT
Émile Zola: Hallarna. Roman. Översättning
av Brita Knyphausen. Folket i Bilds
förlag 1950. 1: 95.
Marguerite Audoux: Marie-Claire. Roman.
Översättning av Eva Marstränder.
Folket i Bilds förlag 1950.
1:95.
Eugéne Dabit: Hotel du Nord. Petit-Louis.
Romaner. Översättning av Ann Bouleau.
Folket i Bilds förlag 1950. 1:95.
Den som för mer än ett kvartssekel sedan
inledde sina franska litteraturstudier utgick
alltför lättvindigt ifrån att Émile Zola var en
så andraklassig författare att det inte lönade
sig att spilla mycken tid på hans böcker. Han
hade gjort en storstilad insats för sanningens
sak i Dreyfus-affären, men hans klossiga och
ledsamma romaner var det bäst att tala tyst
om. Så gick det till, att det inom granskarens
generation knappast var någon av de erkänt
”stora” franska författarna som
uppmärksammades så lite som Zola, och att han sj älv aldrig
läst ”Hallarna” (”Le ventre de Paris”) förrän
den nu utsänts i svensk översättning i Fibs
franska serie, förnämligt redigerad av Knut
Jaensson. Lektyren blir en glädjande och
uppfriskande överraskning. Visst har Knut
Jaensson rätt i att Zola inte är någon förfinad
författare och i att man hos honom saknar
psykologisk djupdimension. Men vilket målaröga har
inte Cézannes vän varit utrustad med, och
vilken häpnadsväckande förmåga att återge
sinnesintrycken har inte varit hans! Det innebär
ingalunda att han ägt någon artistisk
kräsenhet. Tvärtom, han fullkomligt sprutar ut
färgerna på duken och målar i väldiga, saftiga
penselsvep. Parishallarnas gigantiska
ymnig-hetshorn väller över alla breddar inför våra
ögon — grönsakernas, slakterivarornas,
fiskbackarnas, ostronkorgarnas,
charkuteridiskar-nas ofantliga stilleben har lagts upp med ett
färgöverflöd, en detaljrikedom, en stoffglädje
som nästan gör ont i ögonen. De dofter som
utgår från allt detta är ingenting för ömtåliga
luktorgan; de är särdeles blandade, starka och
fräna, och de stiger upp i näsan och tar nästan
andan ifrån oss efterhand som vi vänder bladen
i boken. Oljudet är i sin tur lika starkt, slamret
av foror, bullret från urlastningar,
auktions-förrättarnas rop, månglerskornas skrik och
skrän — allt detta surrar i våra öron och
omtöcknar vår hjärna. Färger, lukter, ljud — det
är betecknande för Zolas konst, att de spelar
en så dominerande roll i berättelsen, och att
de gång på gång sammanfattas i representativa
symboler, ty den store naturalisten var i själva
verket inte så lite av en visionär och fantast.
Människorna är skildrade på ungefär samma
sätt, i breda, allmänna, utvärtes drag. Främst
är det Hallarnas otaliga megäror som lever i
Zolas historia, dessa paristrottoarens eviga
tricoteuser, som från sekel till sekel utslungar
sina mustiga invektiv mot varandra, mot allt
och alla, och som förefaller odödliga,
företrädande ett pöbelvälde med farlig och bestående
makt tvärsigenom alla skiftande regimer. Och
där bakom skymtar ett andra led, mindre
högljutt och mindre grovhugget men i grund och
botten farligare, penningbegärets, den heliga
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
