Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
själviskhetens, familjeegoismens
borgarmada-mer, idoga, myrflitiga, gedigna, utåt
oförvitliga men stenhårda, utan skymten av hjärta så
fort någon träder de egna intressena, den egna
mättnaden och vällevnaden för nära. Förmågan
till skändligt medlöperi med vilka tillfälliga
maktinnehavare som helst är liksom förmågan
att socialt lönnmörda den misshaglige
skrämmande välutvecklad hos dessa furier, och Zola
har i den sköna fru Lisa,
charkuterihandlar-frun, fixerat den yttre konturen hos ett
praktexemplar av människosorten i fråga.
Begränsningen i hans konst markeras tydligast därav,
att han inte med ett ord försökt pejla de djup av
hemlig fruktan som vi numera brukar ana oss
till hos en sådan natur. Vid sidan av dessa
starka, okuvliga kvinnonaturer ter sig männen
svaga och ynkliga. Det gäller inte bara om den
barnafromme revolutionäre svärmaren och
idealisten utan också om hans bror, den
välbeställde affärsmannen. Det franska
kvinno-väldet, som existerat i århundraden och
alltjämt äger bestånd, blir obarmhärtigt belyst i
denna gamla roman från 1873, men, märk väl,
endast dess avigsidor.
Konstnärligt sett finns det inga nämnvärda
likheter mellan Zolas flödande ordkaskader och
den kyska, svala och knappa prosan i
Marguerite Audoux’ båda självbiografiska
romaner, ”Marie-Claire” och ”Marie-Claires ateljé”,
som kom ut 1910, respektive 1920, och som i
svensk översättning sammanförts i en volym.
Den känsloblyghet, den stolta förtegenhet om
det egna och den medfödda värdighet, som
man möter hos denna franska författarinna av
folket — i och för sig en i det närmaste unik
företeelse i sitt hemland — har satt frukt i
ett slags naturvuxen klassicism, som alltså inte
är resultatet av artistisk behärskning eller
metod. Hon har berättat sitt mödofyllda livs
historia utan en skymt av kommentar liksom
utan varje spår av uttalad protest eller
indignation och så, att det som fullbordas eller har
sin förklaring utanför berättar jagets egen
synkrets har lämnats outfört, outrett. Men denna
absoluta konstlöshet undgår inte att göra
intryck. Ur den enkla, rättframma berättelsen
frigör sig övertoner, ibland nästan bristfälliga
klanger, som blir till poesi, till stumt men hj
ärtskärande patos. Där är barnens grymhet, den
vanföras maktkompensation, spänningen
mellan abbedissan och syster Marie-Aimée i
skildringen från klosterbarnhemmet, och där är den
unga vallflickans pastorala idyll, genomvävd
av ensamhetens och ömhetsbehovets melankoli,
upplyst ett ögonblick av en oskyldig, spirande
vänskap men snart åter krossad av
klasshögfärdens och hjärtlöshetens snabba
motåtgärder. Där är den i storstaden totalt utlämnade,
föräldralösa syflickan, som med hårdaste
arbete nätt och j ämt lyckas hålla sig över
svältgränsen, midinetternas muntra snatter och
våldsamma gräl på ateljén, där parissäsongens
mondäna evenemang tvingar dem att slita ut
sig med nattarbete för att de fina
societets-damerna ska få sina klänningar färdiga till
utsatt dag, för att kanske av en nyck hänga in
dem i garderoben och sedan vägra att betala
räkningen. Däremot råder det ingen
klassmotsättning mellan sömmerskorna och det lika
hårt arbetande chefsparet, ateljéns ägare. Alla
är som en stor familj och alla deltar med lika
livligt intresse i varandras mer eller mindre
sorglustiga, mer eller mindre snöpliga
kärlekshistorier. Kvinnoväldet, mödraväldet skymtar
även här: en mor, som tvingar sin son att gifta
sig med en rik flicka, fastän han sedan flera
år har en förbindelse och även två barn med
en fattig syflicka. Vad betyder det om en
trött-körd, utsläpad arbetshäst stupar i selen — det
finns strax en annan som fyller hennes plats
— och vad betyder det om yrkesheder och
försynthet drivs så långt att hela företaget går
omkull —- det finns alltid de som är mer
framfusiga och hänsynslösa och som är beredda att
överta tyglarna. Den likheten har böckerna om
Marie-Claire med Zolas roman, att männen
framstår som de svagare eller mest naivt
själviska, medan kvinnorna är mer härdiga,
överseende, tålmodiga och anspråkslösa och därför,
i sista hand, de starkare. Det är en annan
aspekt av det franska kvinnoväldet, den
sympatiska, som vi här får en aning om, de otaliga
nålprickade och slitna men otroligt flinka och
yrkesskickliga kvinnohänder som i det tysta
har skapat och alltjämt skapar en integrerande
del av det franska välståndet, de franska
modevarornas segertåg över världen.
Konstlösheten hade Eugéne Dabit
gemensamt med Marguerite Audoux, men hans båda
romaner från 1930-talets början, ”Hotel du
Nord” och ”Petit-Louis” som nu översatts till
vårt språk och kan läsas mellan samma
pärmar, är i själva verket nära femtio år ”yngre”
än den kvinnliga kollegans. Hon började
nämligen skriva först vid nära femtio års ålder,
när hon redan med sinnesro kunde se tillbaka
på sin ungdom, medan Dabit inte var fyrtio
år gammal då han bortrycktes av döden. Han
hade vuxit upp som vanlig arbetare i Paris,
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
