Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
och hans föräldrar hade så småningom blivit
ägare just till ett sådant hotell som det han
här berättat om i ett trettiotal detalj realistiska,
stundom småplottriga, löst sammanfogade
episoder, ett av de oräkneliga parisiska
bak-gatshotell, där nedre botten inrymmer en bistro
med den klassiska zinkdisken och i vars kyffiga
rum det är vanligt att franska arbetare och
småborgare framlever hela sitt liv, ensamma
eller tillsammans med mer eller mindre
lagvigda kvinnliga moatjéer. Har man som
granskaren själv bott i ett sådant hotell kan man
vitsorda träffsäkerheten i den utvärtes
figurteckningen samt framför allt i själva
atmosfärmåleriet med dess karaktär av folklig
prosaromans och med dess melankoliskt-sensuella
underton. Åtskilliga av episoderna är erotiska
och utmärker sig för en blandning av brutalitet
och det slags enkla självfallenhet som fångats
i det oöversättliga talesättet: ”Comme c’est
simple, l’amour.”
Vad som främst dröjer sig kvar i minnet
är emellertid den diskreta, tillbakahållna och
likväl av djupaste ömhet genomandade bilden
av hotellägarparet, den godmodige fadern
med den yrkesskicklighet och yrkesstolthet som
han lägger ner till och med på kaffebryggandet
i ottan och som blir resultatet blott av en
uråldrig hantverkarkultur, och modern, med ett
hj ärta som ömmar för de olyckliga och överser
med deras felsteg och med en seghet, en
ihärdighet i den hopplösa kampen mot
hotellsmutsen, som växer till det monomana och
monumentala. Den franska familjens hårt slutna
enhet och urgamla treklang, kvinnan, mannen,
sonen, är också det som har tecknats finast och
känsligast i den mer öppet självbiografiska
”Petit-Louis”, medan krigsupplevelserna har
vida mindre intresse. Inte heller Petit-Louis,
den artonårige parisiske arbetarpojken, är
någon stark natur, men också bakom honom
står det kvinnor: först och sist modern med
sin slitstarka tåga, sin outtröttliga omsorg om
man och son när hon på kvällarna kommer hem
från sin hembiträdesplats; vidare de mer
tillfälliga fresterskorna under krigsårens
karltorka och slutligen glädjeflickorna, de tappra
arbetskamraterna på den bordell där han är
anställd som kypare och modern som städerska,
dessa som med sammanbitet trots sköter sin
trista hantering och salar ihop till honom när
han ska till fronten, och av vilka en har
tillräckligt kvar av den oförstörda kvinnovärme
som ynglingen traktar till i en kall värld. Det
kommer aldrig till någon tragisk upplösning
i romanen. Kriget tar slut, och de tre
återförenas i samma fasta gemenskap som förut,
men de har alla förändrats. Fadern har
förråats och åldrats, modern är utsläpad, själv har
han hårdnat till man och kan bära sig illa åt
utan att modern gör honom förebråelser längre.
Och livet går vidare, lite gråare och tristare
bara. Antydningsvis, men heller inte mer, har
det kommit fram, att sund och trots allt
ofördärvad kvinnlighet har bevarat Petit-Louis
från att förråas å ena sidan, men å den andra
också från homosexualiteten hos ett par
hyper-förfinade kamrater, som utövat den kulturella
överlägsenhetens hela förförelse på hans
bild-ningstörstande sinne. I sista hand är det även
här kvinnorna som är de starka och kloka, de
”riktigaste” människorna.
Man måste lyckönska Folket i Bilds förlag
till att ha kunnat tillhandahålla de svenska
läsarna så goda franska böcker till så billiga
priser. Vad översättningarna beträffar, så har
jag läst Brita Knyphausens av Zola och Eva
Marstränders av Marguerite Audoux utan att
haka upp mig på något. I Ann Bouleaus
Dabit-tolkning har j ag däremot stött på ett par mindre
slarvfel. ”Ett så äventyrligt beslut stred mot
arbetskvinnans klokhet och enkelhet i henne”
(sid. 11) är knappast riktigt bra svenska, och
samma lite olyckliga konstruktion med i i
stället för inom har jag funnit på ett annat ställe
(sid. 224). På svenskt militärspråk heter det
för övrigt inte ”släckningssignalen” (sid. 198)
utan ”tystnaden”. Holger Ahlenius
INDIANROMAN
JORGE IcAZA: Huasipungo. Översättning av
Rudolf Berner. Frihetliga Bokgillet.
(Distribution: Federativ.)
1950. 8:—.
I den ecuadorianske författaren Jorge Icazas
roman ”Huasipungo” kan felfinnaren lätt
utpeka en hel del brister. De vita männen i boken
är genomgående råskinn, cyniker och bovar,
indianerna däremot nästan genomgående
sympatiska naturbarn. Författaren bryr sig inte om
några schatteringar i figurteckningen, de
uppträdande personerna blir därför
schablonmässiga typer eller bara namn och skuggor. Vem
kan säga hur Alfonso Pereira och hans hustru
är funtade? Eller hur ser Pereiras
medbrotts-ling, lantprästen, ut inuti? Är det möjligt att
skilja bokens olika indianer åt? Till bokens
påtagliga lyten kan man också räkna de
tröttsamt syndikalistiska epiteten. Och nog rynkar
383
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
