Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
man på näsan åt de ständigt återkommande
genitiverna av följande typ: mörkrets fond,
näsans fönster, räddningens kärror, skräckens
vägkant, fruktans planta, ödmjukhetens pir,
framstegets landå, osv. Säkerligen hade
författaren nått större sprängverkan om han hade
kunnat hålla sig ifrån de sparkar och invektiv
han utdelar i förbigående och om han i stället
hade låtit själva fabeln tala.
Att man ändå läser vidare i boken beror på
dess ofrånkomliga intensitet. Icaza vet nog vad
han talar om, han kan sitt ämne, han har sett
och upplevt landskapet, klimat och miljö. Han
återger sina intryck på ett mestadels friskt,
raskt och bildrikt språk, som ibland dock slår
över i skränig naturalism. Hans patos skälver
med en frenesi som inte är konstlad och
upparbetad utan naturlig och äkta. Man medger
att han får en att tro på dessa indianers elände,
rättslöshet och utsatthet. De är hänsynslöst
utnyttjade i profitsyfte — vid livsfarliga
vägbyggen, hårt skördearbete och farofyllda
skogshyggen — de drivs fram med hugg och slag,
får svälta och frysa, och ett pressande klimat
och tropiska sjukdomar fäller många för alltid.
Något hopp om att det en dag skall ljusna för
dem tycks inte finnas. Med beklämning och
medkänsla, gripenhet och avsky följer man de
scener som virvlar förbi. Det är en värld utan
nåd. Boken lär ha utgivits i en upplaga för
barn, och man måste föreställa sig att det är
fråga om litterärt avancerade barnungar, vida
överlägsna våra svenska som ju kan ta skada
av vår egen, rätt putsade litteratur. Men
läs-konsten är kanske större på andra breddgrader.
Huasipungos är de små jordplättar där
indianerna har byggt sina enkla lerhyddor.
Översättaren förklarar i en efterskrift vad detta
ord egentligen innebär för indianerna:
”Huasi-pungo är för dem inte bara hus och hem,
fotfäste och ett magert levebröd, utan också ett
fälttecken, en paroll, en omedveten kult.”
Bokens katastrof sätter därför in när gringos
(här lika med yankees) vill ta ifrån indianerna
deras huasipungos för att där uppföra
bostäder åt sig sj älva. Indianerna sätter sig till
motvärn, och i hast eftersänd milis mejar ned dem
till sista man. ”Över den nackade protesten
vajar fosterländska fanan, den ärorika
bataljonens duk.”
Mot översättningen har j ag en liten
anmärkning: på sina ställen förekommer ni skrivet
med stor begynnelsebokstav inuti en direkt
an-föring. Det ger inte något gott intryck.
John Karlzén
KAMERANOMAD
Yrjö Kokko: De fyra vindarnas väg.
Översättning av Paul Erik Öhman.
Gleerups 1949. 13 : 50.
Karesuandolapparna är som bekant Sveriges
mest traditionsbundna nomader, de hos vilka
äkta lappskick hållit sig renast, och detsamma
gäller för Finlands räkning
Kaarresuvantolap-parna, deras annorlunda klädda stamfränder
på andra sidan gränsälven. Yrjö Kokkos
romantiserade reportage för läsaren ganska vida
omkring i dessa trakter, med avstickare in i
Sverige och via Treriksröset till den norska
Finnmarkskusten. Texten skildrar i ett dussin
avsnitt dels en lappbys öden i helg och socken,
i fred och i krig, dels också andra
ödemarks-öden: nybyggare, kronobetjänter och
handelsmän. Särskilt minns man en väl porträtterad
Korpelapredikant.
Kokko är utom författare även fotograf,
möjligen kortfilmare, och man kan säga att
detta givit hans bok en viss särprägel. Den
liknar nämligen inte så litet de böcker som på
sin tid Bengt Berg och sedan så många andra
begåvat oss med (fastän det i deras fall
mestadels rört sig om djurskildringar). Denna genre
blir nästan alltid en kontamination av
saklighet och lyriskt vildmarkssvärmeri och skiljer
sig därigenom ofördelaktigt från lapparnas
egna, klassiskt sakliga skildringar av livet i
kåtan och i vildmarken runt omkring. Kokkos
berättelser om vad som kan hända så där långt
från landsvägen är visserligen i och för sig
fullt trovärdiga, men där finns en brist på
stramhet, en viss konstnärlig löslighet som
kommer dem att likna storyn med vilken
kameramannen söker binda samman bilderna i
en s. k. dokumentärfilm. Texten liknar i det
fallet fotografierna: flera av dem är ypperliga,
man ville nästan säga indiskreta, i så hög grad
har författaren-fotografen lyckats fånga sina
modeller i obevakade ögonblick. Men
samtidigt är bländarinställningen nästan alltid
utsuddande, ljusfördunklande, för ”vacker”.
Och det gör läsaren en aning misstänksam:
han undrar beträffande en hel del av de
etnografiska detaljerna om de verkligen hör
nutiden till, om inte mycket är sammanplockat
i lärda verk om lapska seder och
föreställningar i en förgången tid då trolldomsanda,
vidskepelse och j aktmagi var mer förhärskande
än nu.
Någon dålig bok är detta inte men det är
384
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
