Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
inte heller någon riktigt bra bok. Framför allt
bör inte Lapplandsturisterna — särskilt de
svenska — låta förleda sig till alltför ”vilda”
illusioner. Gunnar Ekelöf
EN BOK OM HARRY
MARTINSON
Lars Ulvenstam : Harry Martinson. Ett utkast.
Bonniers 1950. 10: 50.
”Under medeltiden hade man ett
skyddshelgon. På 1800-talet en livmedikus. Numera har
man en kritiker eller biograf.” Orden fälldes
av en spirituell dam, doktor Zenta Maurina,
som observerat att kritiken inte längre förmår
överskåda och bemästra sitt väldiga material,
varför i stället den enskilde kritikern följer sina
valda skyddslingar genom livet med en ängels
vaksamhet och en livläkares omsorgsfulla
diagnostik. Biografens likartade verksamhet
är i allmänhet posthum — och bör nästan vara
det. Dock händer det i vår tid inte sällan att
en och annan berömd person biograferas
levande. Det senare har blivit Harry
Martinsons öde vid 46 års ålder och uppnådd litterär
mognad och akademiledamotskap. Hans
biograf heter Lars Ulvenstam, fil. mag. och
journalist.
Ulvenstam har kallat sin bok ”utkast”. Den
är skriven med stor sympati för föremålet, rask
och utåtriktad i stilen; den har sitt värde mer
i det stoff den lägger fram och de faktiska
upplysningar den tillhandahåller än i den
estetiska och psykologiska analysen. En sådan
måste alltid, tror jag, silas genom många såll
av motstånd och tvivel, kanske förtvivlan,
innan den uppnår den rätta avklarningen. Men
även om man skulle ha önskat en mer kritiskt
genomlevd gestaltning av ämnet och en
nyansrikare stil, så är man Ulvenstam tacksam för
det primärarbete han utfört. Första kapitlet,
som hör till det mest läsvärda i boken,
berättar om skaldens arv och anor. Ur
Göinge-bygdens kyrkböcker och andra dokument har
författaren samlat värdefulla uppgifter, och
konturerna till ett och annat individuellt öde
stiger fram ur anonymitetens dunkel: kvinnor
som blivit tidigt ensamma och fått dra fram
en stor barnskara, skaldens farmor och
far-morsmor som båda haft mycket höga betyg i
innanläsning, katekes och allmänt förstånd. I
Martinsons fädernearv fanns intelligens,
särskilt på kvinnolinjen, och själsoro. En farbror
till honom var autodidaktisk skald. Fadern,
Martin Olofsson däremot, en begåvad man med
ett vilt lynne, förföll till alkoholism och bragte
sin familj i olycka. Om diktarens mor skriver
Ulvenstam, att det hos henne röjde sig ”en
brist på förmåga att se ett allvar i vitögat, ett
lättsinne och en ansvarslöshet, som lät henne
liksom glida över eller förmjuka sitt och
familjens elände”. Man får i minnet Keats likartade
arvsbetingelser. — Biografin berättar den
patetiska historien om Betty Olofssons flykt
utomlands från de sju barnen efter mannens
död, vilken kom att så djupt gripa in i ende
sonens liv och diktning. En uppgift som saknas
hos Ulvenstam, men som Martinson själv en
gång berättade i ett sällskap och — om jag
inte misstar mig — lade en viss vikt vid, är
den, att modern rymde av spökrädsla: hon
fruktade att mannen skulle gå igen efter sin
död. Harry Martinsons blekingska hembygd
var ett egenartat hörn av Sverige, och trakten
kring sjön Immeln förblev för honom ett
sago-susande, trolskt och skimrande grönt rike av
outtömlig inspiration. Hans biograf
sammanställer energiskt verklighet och dikt i fråga
om de självbiografiska romanerna, visar att
de är ett slags Dichtung und Wahrheit och att
de hade karaktären av självgen omförd,
nödvändig psykoanalys. ”Jag frös vid min
barndoms härd.” Martinsons barndom var så hård
att han drevs till fantasiflykt och ljugande, men
när han strävade efter sanning och äkthet
kände han, att han hade sin botten, som var
”moderlivet, hembygden och folkskolan”.
Också i fortsättningen ger Ulvenstam goda
upplysningar. Han följer exempelvis
kulturdebatten under några år. ”Mannen med benen”
hette en fränt polemisk dikt i Vi 1948. ”1 hans
fotspår växte inget gräs.” Nåväl, det må vara
hur det vill med gräset kring kritikerns ben,
det märkliga är att kritikern i fråga ofta fått
gräset att växa kring skaldernas! Genom att
tvinga dem till försvar.
De två sista kapitlen i biografin handlar om
mognadens verk: ”Passad” med dess kinesiska
besinning och heliocentriska tro och ”Vägen
till Klockrike”, denna makalösa bok om Sverige
och bibel för vardagsbruk av godhet och
visdom. Ulvenstam nämner här att
drömmaren-sektbildaren Sandemar är en kontamination av
Gustav Sandgren och Harry Martinson, med
drag av Ebbe Linde och Artur Lundkvist.
Upplysningen är intressant: den visar hur
tidsbe
5 BLM 1950 V
385
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
