Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
stämd fantasigestalten Sandemar är i sitt
uppror mot de mekaniserande krafterna. — De
känner ej skaldernas kamp för ett månskensord,
aldrig det plågande stinget av stjärnornas ljus.
Margit Abenius
TOPELIUS’ LIV
Paul Nyberg: Zachris Topelius. En biografisk
skildring. Fahlcrantz & Gumadius
1950. 25:—.
Zachris Topelius’ liv är historien om en
lättrörd och i lite banal mening poetisk natur,
som aldrig kunde förverkliga sig själv
slutgiltigt.
Utgångspunkten var, för att använda
skaldens egna ord om sin ungdom, ”ett friskt
plöjande av livets solglänsande vågor” — med
tonvikt på det sista attributet och med
reservation för milj obetingade inskränkningar i
fräschören. Men mot Topelius’ livsaptit och
”oändeligt böljande längtan” stod från början
en djup osäkerhetskänsla, som hindrade den
romantiska upplevelsen att växa ut och få
verklig vingbredd.
Spänningen övervanns egentligen aldrig.
Däremot byggdes osäkerhetskänslan över med
konventionella värderingar och föreställningar,
som småningom åt ut spontaneiteten och
stelnade till ett orubbligt dogmsystem. Topelius
sj älv iakttog stor förtegenhet om allt som rörde
systemets insida. Det hade han knappast råd
till, eftersom t. ex. hans religiositet och hans
moraliska åskådning är så torftigt ordinära i
färdigt skick, att bara en inblick i den
bakomliggande problematiken skulle kunna göra dem
intressanta.
Omfattningen av Topelius’ livsverk tyder
emellertid på att saken inte är så mediokert
enkel som den ser ut. Topelius utvecklade en
flit som var så utomordentlig och så rastlös,
att den bra mycket liknar flykt. Han är en av
de produktivaste författarna i svensk litteratur;
de samlade verkens trettio band innehåller
knappast mera än hälften av vad han verkligen
skrev. Men författarskapet är bara en del av
hans livsgärning. Topelius gjorde en insats på
snart sagt alla områden av finländskt
kultur-och samhällsliv. Hans verksamhet sträckte sig
från akademisk undervisning och
administration till djurskydd och idrott.
Under sådana omständigheter kunde det inte
hjälpas, att han blev en fuskare. Som
historie
professor avstod han från forskning till förmån
för det som en av hans lärjungar
(berömmande) kallade ”den höga ideala
uppfattningen, de stora synpunkterna”. Som
författare producerade han dålig prosa, svag
dramatik och undermålig lyrik på löpande band. Det
mesta är stendött, en liten del har
kuriositets-intresse och en ännu mindre del vittnar om
att det inte var något alldeles obetydligt pund
som Topelius förskingrade. En grupp för sig
bildar naturligtvis sagorna och en del av de
historiska berättelserna. De lever alltj ämt. Men
deras liv är i allt väsentligt av den utomlitterära
sorten.
Det intressanta är nu, att Topelius rätt väl
begrep det olyckliga i sitt mångsyssleri. Men
han gjorde inte mycket för att såga av ens de
mest periferiska verksamhetsgrenarna. Han
måste splittra sig och hafsa med allt.
För att inte tvingas ut på djupen? Vad slags
d j up ?
Något riktigt svar på de frågorna får man
inte i Paul Nybergs nyligen utgivna, digra
Topelius-biografi. Nyberg har nästan helt
inriktat sig på den yttre levnadsteckningen, för
vilken han har kunnat utnyttja en hel del förut
obrukat material. Därom är i och för sig inte
så mycket att säga, särskilt som Nyberg i
främsta rummet vänder sig till en finländsk
läsekrets; hos den förutsätter han ett starkt
specialintresse för allsköns kulturhistoriska
detaljer. Men på sätt och vis är det ändå
beklagligt, att de sistnämnda har fått så stort utrymme
på den psykologiska och estetiska analysens
bekostnad. Dispositionen är till slut ett
erkännande av att Topelius helt tillhör historien; och
det finns trots allt sidor i skaldens personlighet
och verk som kanske gör en sådan resignation
förhastad. Man kunde också hänvisa till att
Valfrid Vasenius’ ohanterliga jätteverk om
Topelius uppvisar sina svåraste luckor just på de
punkter som Nyberg inte berör närmare.
Principen att gå förbi det redan av Vasenius
försummade blir inte mindre diskutabel av att
den redovisas.
Framför allt måste man likväl rikta
invändningar mot det sätt på vilket Nyberg — trots
föresatserna — ibland handskas med
psykologiska och estetiska ting. Han är inte
främmande för de mer än lovligt ytliga
synpunkternas genre. När han t. ex. menar att det var
medborgaren Topelius’ fosterländska
ansvarskänsla som blev diktarens olycka, så låter det
väl just och jämnt säga sig. Men det är alltför
topelianskt, i dålig mening, för att vara sant.
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
