Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
Och trots en särskilt omtalad vaccinering mot
lues boswelliana kan Nyberg inte alltid hålla
en omåttlig, proportionsförryckande beundran
tillbaka. Vad skall man säga om den här
karakteristiken av ”Blad ur min tänkebok”: ”Där
finns partier, vilka stilistiskt höra till det bästa,
som skrivits på svenskt språk, en rytm i
språket, som uppenbarar sig för den lyhörde,
praktfulla metaforer, grandiosa utblickar, djupa
sammanhang, djärva och storslagna tankar.”
Även den som aldrig har haft tänkeboken i
sin hand måste gripas av misstänksamhet. Hur
kan det komma sig att ett så magnifikt verk
har fallit i total glömska?
Nyberg kan alltså inte sägas upprätta någon
verkligt intim kontakt mellan läsaren och
ämnet; hans eget avstånd är för kort och hans
grepp för slappt. Men han ger en färgrik
framställning av fakta i fallet. Nyberg vet allt som
är värt att veta (och åtskilligt till) omTopelius’
leverne och verksamhet och omgivning. Många
avsnitt i hans krönika är en verkligt roande
lektyr. I skildringen av skaldens offentliga
verksamhet har han dessutom fått fram
nyanser, som tyder på att också bilden av diktaren
Topelius — ”den blide skalden” — tål revision.
Själv fasthåller Nyberg pietetsfullt vid en
modifierad idealisering. Men om han inte har
kunnat eller velat åstadkomma en modern,
litterärt engagerande Topelius-bok, så har han
i varje fall lagt fram en viktig del av materialet
för en sådan i smältbar och vederhäftig form.
Bengt Holmqvist
VALÉRY OCH DESCARTES
Descartes i urval och med inledning av Paul
Valéry. Översättning av Gunnel
Vall-quist. Bonniers 1950. 5: 50.
Ett Descartes-urval har — lagom till jubileet
— införlivats med serien ”De stora
filosoferna”. I likhet med tidigare volymer
intresserar den nu utgivna främst genom själva
konfrontationen mellan huvudperson och utgivare.
I det här fallet kan man t. o. m. tveka om vem
som är det egentliga subjektet. Valérys
introduktion, som upptar nästan en tredjedel av
boken, är nämligen inte någon idealisk lektyr
för den som i första hand söker ledning vid
Descartes-studiet. Den är till stor del ett
porträtt av författaren som Descartes, eller av
Descartes som författaren, och alltså ett
diskutabelt hjälpmedel för inträngandet i texterna.
Men som sådan är teckningen fascinerande.
Och eftersom mycket litet av Valérys prosa
ännu är översatt till svenska får det anses som
en remarkabel händelse, att en av hans
Des-cartes-essäer nu har gjorts tillgänglig.
Valérys misstro mot filosofin är legendarisk.
Han räknade den från början till ”les choses
vagues et impures”. Längre fram kunde han
erkänna den som en rent personlig
uttrycksform bland andra, men inte ens i denna
egenskap ingav den honom större förtroende. Det
enda egentliga undantaget var Descartes. För
denne hyste Valéry — enligt vad han omtalade
för en av sina biografer — ”en ständigt
växande beundran”. Valérys beundran får
lysande uttryck i den ”Blick på Descartes” som
inleder hans urval.
Som man kan vänta sig är framställningen
inte filosofihistorisk utan psykologisk.
Descartes’ tänkande har kanske, menar Valéry,
”mindre betydelse för oss än själva idén han
ger oss om ett storslaget och minnesvärt jag”.
Hos mannen som ville vara ”geometriker på
alla områden” tycker han sig känna igen sin
egen dröm om andens renhet och absoluta
oberoende. Valéry hävdar att cogito-satsen
egentligen ”inte har någon mening alls” utan tjänar
filosofen som en ”stridssignal för hans
högmod och inre resurser”. Och det väsentliga i
avhandlingen är helt enkelt ”en teckning av
villkoren för och följderna av en händelse,
vilken befriar jaget från alla svårigheter och
ovidkommande begrepp, som tynger det mot
dess vilja”.
Descartes’ metod blir alltså ungefär
densamma som Lionardos, sådan denna tar sig ut
i Valérys berömda ungdomsskrift. Bilden är
naturligtvis ohistorisk i bådadera fallen.
Mari-tain och andra har velat göra troligt att Valéry
är en modern inkarnation av Descartes, och det
skulle ju tyda på att hans tolkning stod i en
viss kontakt med originalet. Så är inte fallet,
på kontrollerbara punkter. Visserligen har de
båda stormännen intresset för jagets och
medvetandets problem gemensamt; men Valéry
står, såsom ofta har påpekats, närmare den
tyska idealismens än 1600-talsrationalismens
synsätt. ”Blick på Descartes” är främst ett
bidrag till Valéry-litteraturen. Men det är inte
någon dålig raison d’étre. Dessutom är
uppsatsen en värdig företrädare för sin
upphovsmans essäistiska diktning. De stilistiska
kvaliteterna anas också i översättningen, ehuru
denna inte är helt fri från klumpiga eller
oprecisa vändningar som är Valérys prosa
främmande. Bengt Holmqvist
387
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
