Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
RYSSLAND OCH VÄRLDEN
Nils Lindh : Möten mellan öst och väst.
(Skrifter utgivna av Utrikespolitiska Institutet
nr 6.) KF :s förlag 1949. 13:50.
Vera M. Dean: Världsmakterna Sovjet och
Amerika. Med förord av Johannes
Wickman. Översättning av
Aslög Davidson. Tiden
1950. 10:—.
Walter Bedell Smith : Mina tre år i Moskva.
Översättning av Einar Thermaenius
och Nils Holmberg. Bonniers
1950. 15:50.
Oksana Kosenkina : Språng till friheten.
Översättning av Esse Thörnell. Bonniers
1950. 12:—.
Legationsrådet Nils Lindh kvalificerade sig
under en tjugufyraårig vistelse i Ryssland som
en av våra allra främsta kännare av detta land.
Han arbetade först som tidningskorrespondent,
därefter som pressattaché vid svenska
beskickningen, och har efter sin definitiva återkomst
till hemlandet åter framträtt i pressen som
kommentator av ryska problem. Det är dessa
över femton år spridda journalistiska bidrag
som nu har samlats i bokform. Själva
kompositionen har dragit med sig oundvikliga
upprepningar och en viss brist på översiktlighet
— vilket författaren med sympatisk
anspråkslöshet också erkänner i förordet.
Det är kanske därför att Lindh tillbragte sex
eller sju år under tsarens spira som han så
starkt understryker sambandet mellan det nya
Ryssland och det gamla. Denna synpunkt
genomgår i själva verket hela boken, och det
hävdas att dessa likheter spåras både på den
yttre och den inre politikens område. Den form
av socialism bolsjevikerna har genomfört ger
Lindh inte mycket för, och han betonar att
Rysslands historia har myckel äldre exempel
på statssocialistiskt experimenterande. Frihet
och rätt i västerländsk mening kan naturligtvis
inte vara tal om — men det var dåligt beställt
med dessa ting även under ”den sentimentala
tsartiden”. Att den nuvarande regimen är
ojämförligt brutalare än sin föregångare
framlyser genom hela skildringen. Bolsjevikernas
historiska insats blir för Lindh
industrialiseringen och j ordbrukskollektiviseringen.
Den rätta marxistiska läran har under
sådana förhållanden förvandlats till ett slags
teologi, som kan utläggas på olika sätt. Det
dras paralleller till västerlandets varierande
trosformer, som ju inte heller genomsyrar
människornas handlande i helg och socken.
Lindh yttrar sig märkligt förbehållsamt om
världsrevolutionen och tycks inte tro att
drömmen om den har någon politisk betydelse.
Varför då Komintern och Kominform,
varför inblandningen i Grekland, Italien och
Frankrike? Lindh menar att den bolsjevikiska
politiken är defensiv: Kreml fruktar anfall
västerifrån och har för säkerhets skull uppfört
rejäla ”palissader” längs sin västra gräns.
Den bolsjevikiska utrikespolitiken har, skriver
Lindh, inte varit inriktad på förvärv av andra
områden än sådana som tidigare tillhörde
Ryssland eller under tsartiden uppfattades som
legitima mål för rysk utrikespolitik.
Under ”mötena” mellan öst och väst har
”Västern” inte alltid skött sig så bra, menar
Lindh. Den har inte förstått bolsjevikernas
naturliga månhet om sitt lands säkerhet, den lät
under Chamberlain-tiden spekulationerna i ett
tysk-ryskt krig skymta mycket tydligt, och
den blev efter krigets slut handfallen inför
ryssarnas beslutsamma uppbyggande av sitt
”palissad”-system. Författaren avvisar till och
med påståendet att Västerns politiker i mindre
grad än de ryska skulle förtjäna beteckningen
”avvisande och svårbegripliga eller t. o. m.
falska”. Jämförelsen har giltighet för politiker
av Neville Chamberlains typ men innebär i
övrigt en överdrift.
Lindh försöker bedöma problemen rent
”realpolitiskt” och med avvisande av all
ideologisk dimbildning. Detta är i och för sig
förtjänstfullt; men genom sitt hårdnackade
fasthållande vid Ryssland som ett slags genom
tiderna oföränderlig storhet, nästan som en
person, hamnar han i en underligt fatalistisk
syn. Rysslands nuvarande makthavare har
inte förts till makten av något slags historisk
nödvändighet utan helt enkelt därför att de
under mångåriga, ytterst hårda och blodiga
strider med sina motståndare visade sig vara
starkare och slugare än dessa. Därför vet man
mycket litet om hur ”Ryssland” kommer att
se ut om tio eller tjugu år.
Lindhs gedigna kunskaper om Ryssland
röjer sig även i de omfattande skildringarna
av 1930-talets stora politiska processer. Men
vid sammanfattningen av utrensningarnas
resultat kommer fatalismen till tals igen, och vi
får veta att oppositionens dekapitering bör
betraktas som en form av sanering, ja som ett
framåtskridande. Men läsaren får aldrig någon
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
