Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Bokrecensioner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BOKRECENSIONER
ledarna ännu vidhåller hoppet om
världs-revolutionen och den kapitalistiska världens
inneboende ruttenhet, men han lutar åt
övertygelsen att de inte med alltför djärva grepp
kommer att försöka utvidga den
kommunistiska sfären, om demokratierna förblir eniga,
rustade och fasta i sitt motstånd.
Oksana Kosenkina blev världsberömd då
hon för två år sen från ryska generalkonsulatet
i New York, där hon hölls inspärrad, företog
sitt ”Språng till friheten”. I en bok med denna
titel skildrar hon nu sin handlings bakgrund.
Det är ett gripande människoöde som här rullas
upp för läsaren, och trots att författarinnan av
rent yttre omständigheter har tvungits in på
författarbanan hävdar hon sig där med glans.
Den hårt prövade biologilärarinnan berättar
sitt livs minnen flärdlöst och rättframt och med
ett slags undergivenhet som kanske har en
främst religiös grundval, ehuru den hårda
totalitära drillen väl också har gjort sitt till.
Bland alla de avhopparböcker som har
kommit för recensentens ögon intar ”Språng till
friheten” en särställning på grund av sin
övertygande skildring av det psykologiska förlopp
som omsider förde fram till revolten.
Såväl ”Språng till friheten” som ”Mina tre
år i Moskva” är utmärkt översatta.
Äke Thulstkup
KORTARE ANMÄLNINGAR
Magda Henning Andersson: Blinka nitton.
LT :s förlag 1950. 7: 50.
Magda Henning Andersson är närkingska.
Förlagsreklamen berättar, att hon försökt sig
på en hel del yrken: handelsresandens,
kontoristens m. m. Sådant är bara bra, när det gäller
författarutbildning. Nu har hon skrivit en bok,
där hon beskriver den lilla tösen Kajsa Rönns
liv bland tanter, mostrar, farbröder, tattare,
gubbar och gummor i Närke. Det hela börjar
tafatt, och alltsammans förefaller genast ovant
och outfört och mycket skissartat. Mycket
obetydligt gods är medtaget, och skildringen ofta
dilettantmässig. Sådant är j u inte underligt hos
en debutant. Men när man fortsätter att läsa,
skrattar man lite här och var och börjar tycka,
att det hela är rätt trevligt. Författarinnan
skriver upp sig under arbetets gång. Typerna
blir mer utarbetade. Det närkingska lynnet
kommer fram i humorn. Man kan inte undgå
att tycka, att bokens ovanligt många tanter är
riktigt roliga. Det är visst inga skräcktanter.
Författarinnan tycks vara en närkingska av
det vänliga, tillgängliga slaget. Man skulle
kunna säga, att Närke är ett landskap, där det
finns många obanala människor. Jag tycker
inte, att den här boken på så sätt är helt banal.
Den verkar sympatiskt omedelbar. Det vilar en
viss originell touch av Närkehumör över flera
skildringar. Och detta känner man väl igen,
Tattarn Vajafann, som det är roligt att titta
på för att han är en så vacker karl, Hildegard,
som gråter för att man kallar henne metodist,
den lilla anhalten, som beskrivs som porten ut
till stora världen, kristendomsundervisningen
i söndagsskolan — allt det där är äkta
Närke-ingredienser. Och finns det verklig originalitet
i författargryet kommer väl den konstnärliga
avslipningen och mognaden med tiden.
Irja Browallius
Harry Ahlberg: Orm på vägen. Gebers
1950. 5:50.
Harry Ahlbergs första novellsamling
ordnade in sig i raden av trovärdiga, klatschiga
skildringar från mellankrigstidens Stockholm
och andra världskrigets beredskap och
beträffande det stilistiska lade författaren där in en
brasklapp när han lät en flicka säga ”Du ska
inte läsa Hemingway så mycke” till en diktare
in spe. Efter mellanspel med en liten roman
kommer nu Ahlberg igen med ännu en samling
noveller, som delvis liknar de första. Några
äldre saker anknyter direkt till den äldre boken,
bland dem en ”vilj a-men-inte-kunna” historia,
som vållade ett visst rabalder i 40-tal på sin
tid. I ett knippe efterkrigsnoveller från
Tyskland, Österrike och Frankrike visar författaren
upp en allvarligare form av den dova oro och
den känsla av hemlöshet som fanns redan hos
hans söderkillar. Inte heller denna bok lägger
mycket till bilden av Ahlberg som författare.
Han har känsla för miljöer och stämningar
och han skriver ledigt, men med en stil som
fortfarande verkar oväxlat amerikaarv, fast den
stundom kan flöda, något ymnigare än
mästarens. Men tiderna förändras och sådana
talanger räcker inte längre för att ensamma
berättiga till uppmärksamhet. ÅKE Runnquist
390
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
