Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Maj—juni. N:r 5 - Harry Schein: Om film och filmkritik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM FILM OCH FILMKRITIK
av
HARRY SCHEIN
I
I en kort men mycket fin artikel i senaste
(utlands) numret av Biografbladet skisserar
Alf Sjöberg filmkonstnärens situation i dag:
Intet uttrycksmedel är som filmen ägnat att
motsvara den moderna människans uttrycksbehov. Men
inget modernt tekniskt redskap har mindre utsatts
för prov och experiment. Det är en truism att påpeka
sammanhanget med filmen som nöjesindustri. Filmens
konstnär kan inte annat än i ytterst begränsad
omfattning, man kan säga på förbjudet område, pröva
nya vägar... för att inte kvävas i kompromissens
ateljéluft — må han inte ge upp utan fortsätta
envisas. Och i de obevakade ögonblicken, i de
överraskande detaljerna, manifestera sin övertygelse, som
icke ens den merkantila filmen, om den vill överleva,
helt vågar undvara.
Häremot kan man ställa ett något
oförsiktigt och tyvärr alltför långlivat yttrande av
tidskriftens förtjänstfulle förre redaktör, Gösta
Werner, som för några år sedan ansåg att
kravet på ett rimligt innehåll är sekundärt,
jämfört med filmens mera aktuella behov av
formförnyelse. Denna polemiskt tillspetsade
mening missförstods och gav så småningom
upphov till en lavinartad verklighetsflykt, en
skolbildning i ett elfenbenstorn, byggt av det
förrädiska, alltför sällan definierade adjektivet
”filmatisk” (ibland även ”filmisk”). Tornet är
högt och enligt uppgifter från invigda, mycket
sublimt konstruerat. Med tanke på dess
placering i genomsnittsfilmens mycket djupa
dalgång är det emellertid inte så underligt att
dess högsta punkt ändå inte når över de
horisonter, bortom vilka sådana i och för sig
anspråkslösa element som sunt förnuft,
elementära rimlighetskrav och konstnärlig hederlighet
håller till.
Konflikten mellan form och innehåll är för
filmens principiella vidkommande tämligen
artificiell, åtminstone så länge dess formestetik
befinner sig i sin nuvarande, rudimentära
utvecklingsfas. Formen kan med andra ord inte
bli sj älvändamål och det inte av moraliska skäl.
Den räcker helt enkelt inte till, dess enda
uppgift i dag är att täcka innehållet i största
möjliga utsträckning. En utomordentlig illustration
till detta ger just Sjöbergs artikel i avsnittet om
”Bara en mor”. Vad skall det då tjäna till att
diskutera om det är idén eller dess
uttrycksform som är väsentligast annat än för att släta
över den kommersialiserade filmens
mögelfläckar. Det är alltid respektabelt att
fotogra-fera en trappa underifrån, att reducera
dialogen till ett minimum och att koncentrera sig på
det visuella, bildmässigt rytmiska berättandet;
men det blir ett i bästa fall vackert men alltid
själlöst och urtråkigt skelett om det inte bärs
upp av ett logiskt sammanhang med
verkligheten.
Ofta frestas man tänka på hur en av det
filmatiska elfenbenstornet uppskattad film
skulle ha tett sig som bok. Har man fallenhet
för att uttala sin uppfattning högt, placeras man
i ett annat torn, lägre, fulare och ofihnatiskt,
en avskrädesplats för litterära high-brows.
Trots att flertalet filmer (med givna undantag
som de mimiska av typen Chaplin och de
naturlyriska, t. ex. Sucksdorffs och Flahertys)
i likhet med den dramatiska konsten är litterära
till sin substans, hämtar uppslag och
utformningar från böcker, baseras på ordet och på
ett mer eller mindre realistiskt återgivande av
ett bestämt händelseförlopp, användes ordet
”litterär” som skällsord så snart man reagerar
mot eventuella banaliteter i filmens budskap
eller påpekar orimligheter i dess konstruktion.
Så kan det gå till i den artificiella
konfliktens argumentfattiga polemik. I rutinarbetet,
t. ex. i dagskritiken, återställs för det mesta
rimliga proportioner. Filmrecensioner av
standardtyp sysselsätter sig huvudsakligen med
filmens innehåll, liksom bl. a. Hugo
Wort-zelius’ långa innehållsförteckning i
Biograf-bladet om den svenska filmen under fyrtiotalet.
Ordet ”filmatisk” måste ju också av naturliga
skäl ge vika för en mer eller mindre kritisk
granskning av det som filmerna egentligen
handlar om. Den ”filmatiska” attitydens
tomhet avslöjas därför endast då och då, dels i
debatter, men främst inför filmens fåtaliga
storverk. Filmkritikens tragikomiska
klaver
391
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
